Nu står jag här igen - på ruta ett
Hejsan mina kära bloggläsare!
Det var en tid sedan jag loggade in här. Det har gått riktigt bra för mig i livet sedan den svåra tid då jag skrev på denna blogg som mest. Ändå sitter jag här, tillbaka på ruta ett, med samma känslor som då.
Jag fann mitt drömyrke, kom in på utbildningen, har fått en massa nya vänner, flyttat hemifrån, blivit fri från min agorafobi och skaffat katt. Ändå mår jag så himla dåligt ibland. Jag vill finna kärleken men vågar inte, jag ångrar mig i mitt yrkesval men känner att jag måste studera vidare för mina föräldrars skull, jag har så många underbara vänner men jag vill samtidigt flytta (igen) för att prova på något annat. Ibland får jag ångest då jag tänker på att tiden bara går. Att jag inte gör det jag vill göra. Men jag följde ju min dröm alldeles nyss? Lyckan varade i 1 1/2 år. Sedan blev jag osäker på mig själv igen. Vad gör man om man vill olika saker hela tiden? Om alla ens drömmar konstant förändras? Hur ska man kunna uppnå något överhuvudtaget?
Jag vill bli författare, hudterapeut, teckentolk, perukmakare, butiksägare, egen företagare, massör, sminkös, socionom, psykolog, apotekare, apotekstekniker, vårdadministratör and so on.
Välj en av dem!
Nej, det går inte. För den jag väljer vill jag sedan inte längre bli. Hur många ska jag behöva bocka av innan jag inser att jag till sist måste välja ändå, utan att hjärtat är med mig?
Sedan var det ju det här med vikten
Efter att jag började med p-piller steg min vikt i sådan rasande fart att jag till och med fick några bristningar på magen. Kan ni förstå hur det känns för en person som hatat sitt utseende i hela sitt liv? Jag grät hela kvällen. Hela natten. Hela nästa dag. Jag bestämde mig att nu får det vara nog. Slutade med mina p-piller i ett halvår med enda resultat en olidlig mensvärk. Så jag började igen. Förra månaden åt jag inget socker. Försökte stoppa i mig mindre mat, äta mer nyttigt och dessutom röra på mig mer. Förstår inte varför vågen stod still, precis på hektot! Sjukt!
Jag och en kompis tänker börja träna tillsammans. Jag har redan satt igång lite. Skriver upp allt jag äter på Life samt registrerar alla mina aktiviteter via Runkeeper. Nu ska jag bli mitt sanna jag igen. Kanske, bara kanske kan jag tycka om den kropp som jag förr hatade så mycket nu när jag har insett hur liten och nett jag egentligen var.
Mitt godis
Minst två
Om en dålig känsla kom över mig när jag höll på med något, t.ex. skrev på datorn, så var jag tvungen att sudda och göra om samtidigt som jag kände in den rätta känslan och såg för mitt inre de bra bilderna med de vackra personerna. Det jobbiga var dock att "de bra bilderna" bara räknades om de var minst två. (Det här var när denna tvångstanke var som värst) Varför? Jo, för om jag tänkte på en svensk tjej, med blont hår och som inte är allmänt känd så var jag tvungen att komma på en liknande flicka till ifall jag någon gång i framtidigen skulle träffa på en av dem. Då kommer hon se mig som den andre motsvarigheten eftersom hon inte kan se mig som sig själv. Hajar ni?
Hjärnans komplexibilitet är så överväldigande att jag ibland är förvånad över att det inte finns fler tokiga människor här i världen. Jag menar, hur sjuk i huvudet får man bli igentligen? Tänk om jag istället hade behövt mörda folk för att hålla mig vacker. haha...hehe.. hrm.. (Det kanske inte är läge att skratta här)
Jag hade OCD för andras skull
Att tänka på namn, siffror och människor för min egen skull var en sak, men att göra det för andra en helt annan. Tycker jag om en människa vill jag den väl. Som sjuk var det samma sak som att åta sig dubbelt så många tvångstankar.
För mig var det viktigt att dem jag fattade tycke för behöll sitt vackra yttre, sin trygghet och lycka. Innan jag visste ordet av lade jag mer än hälften av mina tvång å andras vägnar. Jag var tungen att för mitt inre se dem i perfekta situationer. Jämföra dem med andra vackra personer. Rada upp dem för mitt inre och sätta likamedtecken emellan. Jag var tvungen att föreställa mig kändisar vars konserer var slutsålda. Vars fans skrek av glädje när de såg dem. Hur alla de mötte blev fulla av kärlek och iver.
Det var hemskt! Jag gick ständigt omkring med en rädsla över att kanske råka förstöra någons liv. "Tänk om jag gör en annan människa ful? Tänk om jag grusar någons karriär? Dödar andras nära och kära? Tar allt som betyder något från dem jag tycker om?" Jag kände en sådan skuld öven något som jag inte ens kunde råda över. Jag trodde verkligen jag hade den makten, det ansvaret för mig själv och andra. Det var en enorm börda som gjorde hjärtat tungt och oron nästan outhärdlig - och allt detta på grund av att jag önskade andra lycka.
Bortglömd och ensam
Känner mig ensam och bortglömd. Någon tappade bort mig och nu står jag vid vägkanten och väntar på en lift som aldrig anländer. Min agorafobi är borta, julen närmar sig med stormsteg, jag kom in på den enda utbildningen som jag sökte och ville gå - men ändå.. Vad tjänar det till att uppfylla allt i livet som borde göras om lyckan trots det inte infinner sig?
Jag vill göra allt och ingenting. När jag var sjuk ville jag bli frisk. Nu när jag är frisk vill jag bli sjuk. Jag vill sakta tyna bort för att demonstrativt bevisa att livet inte är till för alla. Somliga får det bättre på andra sidan... eller?
Snälla gud, om du nu finns, låt mig komma till ett paradis den dagen jag dör.
Såhär blev jag fri från min OCD
Vad gör man om allt som snurrar i ens huvud är hemska tvångstankar utan kompromissvilja? Om det enda som händer när man trotsar dem är att man får tillbaka, dubbelt upp med ångest, tvång och ritualer? Hur ska man någonsin lyckas bli fri när man måste offra både sömnen, hälsan och förståndet för att ens kunna hacka lite på den mur som under flera år byggt sig allt starkare inuti ens huvud?
Komiskt och alldeles sant är att det som räddade mig och gjorde mig fri från OCD:n var en enda simpel och egentligen självklar tanke som jag omvandlade till en tvångstanke. Istället för att ignorera eller slå bort mina dumma tankar lade jag till en extra. En enkel mening som: "Detta är bara en dum tvångstanke som jag inte behöver bry mig om, för den är helt ofarlig", fick avsluta alla andra tvångstankar jag hade. På så vis kunde denna tvångstanke få bort mina ritualer och tvång som jag tidigare så slaviskt behövt genomföra och tillsist återstod bara detta "uppgjorda" tvånget som då försvann av sig självt eftersom det inte hade något syfte.
Så många, så oviktiga
Under en tid hade jag så många tvångstankar malandes i huvudet samtidigt att jag än idag plötsligt kan dra mig till minnes flera stycken som jag totalt hade glömt bort att jag en gång hade. Det kan vara då någon säger eller gör något speciellt som de återigen gör sig påminda.
Idag när jag satt hemma hos mormor och morfar och åt middag drog jag mig till minnes att jag under en kort period alltid var tvungen att lämna kvar mat på tallriken. Lite av varje sort. En bit potatis, en gnutta sallad, en tugga biff osv. Jag såg till att i god tid skära bort de bitar som jag visste att jag var tvungen att lämna kvar. Mina kompisar tyckte det var komiskt och jag skämtade bort det som om det vore en kul grej som jag höll på med. Men så var inte fallet. Det var blodigt allvar. Det här var dock ingen av de långvariga och psykiskt jobbiga varianterna av tvångstankar. Det fanns aldrig någon rädsla för att misslyckas med denna uppgift och efter, ja vad kan det har varit - ett år?, ersatte min hjärna denna handling med andra tvång och ritualer.
Mer om min OCD
Något som är typiskt för människor med OCD är att ju längre man har sjukdomen desto värre blir det. För mig kunde en tanke vara, som jag nämnt tidigare, att jag var tvungen att tänka på vackra och fina personer för att själv inte riskera att bli ful. Hjärnan arbetade såklart emot mig och flera gånger om dagen dök hemska och groteska bilder på människor upp för mitt inre. Efter en tid med denna typ av tvångstanke räckte det inte längre med att bara tänka på en vacker människa för att lindra ångesten. Både den fula och den vackra personen var tvugna att vara så lika som möjligt; samma kön, samma land, okända eller kända. Skulle jag t.ex. få upp en ful bild på en okänd kvinna ifrån Ryssland som jag inte kunde namnet på så var jag tvungen att snabbt få upp en inre illusion på en vacker okänd kvinna ifrån Ryssland som jag inte visste namnet på. Och ja, till och med tecknade personer ingick i denna typ av tvång.
Alla mina olika tvångstankar utvecklades även så att det allt eftersom inte längre lönade sig att bara se bilder eller tänka ord i huvudet. Jag var tvungen att göra båda samtidigt OCH få in den rätta känslan. Vad är då den rätta känslan? Jag vet inte om jag skrivit om detta tidigare men när man tänker så har man alltid en "extra" tanke i huvudet. Vi har den som vi hör som vår egen röst och så den som inte hörs men som man vet finns där. Tänk t.ex. på en hund. Säg ordet hund med dina tankar och se bilden för ditt inre samtidigt som du någonstans långt bort vet att varje gång du upprepar ordet hund så menar du ordet elefant. Två tankar i en alltså. BÅDA dessa tankar var tvunga att vara riktade rätt för att min OCD skulle få lugn och ro, i alla fall för stunden.
Alldeles ensam
Usch. Känner mig alldeles ensam här i studentrummet. Är klyven i mitt val av framtid. Det finns inget jobb jag vill ha som jag kan få utan utbildning men samtidigt vill jag inte studera och lida av prestationsångest var och varannan dag. Jag skulle vilja stanna här och bygga upp ett nytt liv med nya vänner men samtidigt önskar jag inget hellre än att få komma hem och återgå till mitt tråkiga men ack så trygga liv i barndomsstaden.
Jag tror helt enkelt att jag har tappat livsgnistan. Vissa dagar tänker jag ut ett drömscenario: hus, bil, man, barn, hund, villa i Frankrike. Men trots alla dem bilderna i huvudet känner jag mig varken lycklig, hoppfull eller inspirerad till att fortsätta leva.
På måndag börjar jag universitetet. Jag ger det en vecka sedan hoppar jag av om det blir för jobbigt.
Ihålig som en holk
Ont i huvudet. Ständigt trött. Värk i ryggen, ilningar i tänderna, kramp i musklerna, knak i lederna, svid i ögonen och tom i bollen. Aptiten är helt borta. Till middag lyckades jag bara ta några tuggor av min kebabtallrik, senare fick jag tvinga i mig en isglass för att få något i magen. Förstår inte vad det är för fel på mig men troligtvis är det psykologiskt. Känner mig så tom. Musten har gått ur. Att vara ledsen är en sak. Glad en annan. Men ett liv utan känslor är ingenting att ha. Jag varken gråter eller skrattar. Så vad är jag då? Död? För första gången på många år kan jag göra vad jag vill utan att min ätstörning, OCD eller agorafobi hindrar mig och så kommer den här apatin över mig istället som en blixt från klar himmel! Ibland undrar jag om det finns någon där uppe som bestämt att jag aldrig ska få finna lyckan...
Agorafobin tog sin början
Jag kan inte säga exakt när det började, det kom liksom smygande. Jag märkte att jag blev mer och mer nervös inför vardagliga situationer tills jag en dag fick en fullfjädrad panickattack.
Jag har alltid hatat att mina händer och min röst, ja praktiskt taget hela min kropp, darrar så mycket när jag blir nervös. När jag var yngre var jag jämt tvungen att ha tjocka lager med papper eller en pärm inunder på redovisningarna för att mitt manus inte skulle skaka mig ur händerna. Hade jag tur kunde jag gå och tala skapligt normalt. Trots detta var nervositeten inte ett så stort problem för mig under den här tiden. Den var obehaglig men inte mycket värre än för någon annan av mina vänner. Under högstadiet kunde jag till och med koppla bort nervositeten helt och skolan, liksom vardagslivet, flöt på riktigt bra.
För två somrar sedan lyckades jag ta körkort. Mitt självförtroende växte något enormt och jag kände mig oövervinnerlig. Under lovet kunde jag träffa nya människor, umgås och hitta på vad jag ville utan att känna mig blyg och antisocial. Det var som att det räckte med att ha lyckats en gång för att hela livet skulle bli ett himlarike... trodde jag. Den styrka och stolthet jag kände varade inte särskilt länge.
Efter bara några månader började det plötsligt kännas jobbigt att betala i kassan, träffa nya människor och hämta ut paket på posten. En dag hända något som jag aldrig varit med om förut. När jag stod där framme i kassan på Lidl tedde sig allting först som vanligt. Jag skulle bara köpa en godispåse till pappa. Men plötsligt började mina händer skaka något enormt och att få ner kortet i kortläsaren blev en upplevelse för sig. När jag väl lyckats pricka rätt kunde jag knappt slå koden med mina egenstyrande fingrar och dåliga motorik. När jag så tackade nej till kvittot brast min röst och killen i kassan stirrade på mig som om han var rädd att jag skulle börja gråta i affären. Som tur var lyckades jag hålla mig tills jag kom ut. Helt förtvivlad åkte jag hem med tårarna rinnandes utefter kinderna. Jag insåg att något var fel och började älta det som hänt dag som natt. Den känslan jag känt ville jag aldrig mer behöva uppleva.
Såhär blev jag fri
En enda liten underbar tanke, som egentligen var ganska självklar, fick mig att sakta, sakta blir av med min OCD efter fem långa och plågsamma år. Varje gång dumheterna dök upp i mitt huvud tänkte jag: ”Det här är bara tvångstankar, inget att bry sig om.” Nu kanske ni undrar ”Kom du inte på det förens nu?” Jo, den meningen hade jag försökt älta om och om igen utan resultat, men när jag till slut kom på idén att göra den till en tvångstanke så lyckades jag bli fri. Varje gång de dumma tankarna dök upp så var jag tvungen att tänka på denna tanke istället. Till slut gick det av sig självt och mot slutet av den här fasen i mitt liv hade jag nästan bara denna enda, bra och positiva meningen i huvudet innan murarna rasade och mina tankar släpptes lösa. Äntligen var jag som alla de kompisar jag avundsjukt beundrat för deras frihet. Alla de människor som kan tänka på vad dem vill, när dem vill, hur dem vill. Som inte har en mur inom sig. Jag blev mitt riktiga jag igen. Varje dag möts jag av glädje i att sitta en hel minut utan en enda tanke i huvudet, av att somna till tystnaden och läsa i ro. Det är alldeles, alldeles underbart.
Fortfarande dyker dumma tankar upp ibland som en reflex likt när man bränner sig. Det är trots allt inte så konstigt att fem års systematiskt tänkande ploppar upp i huvudet då och då, men nu ler jag bara år hjärnans förmåga till minnen och föser sedan undan tanken utan vidare notering. Jag må ännu har anoretiska drag, jag må fortfarande ha en släng av agorafobi men trots detta så ler jag mycket mera nu när jag har fått tillbaka en stor del av den frihet som många människor i livet så länge strävar efter. De dumma tankarna finns där men jag behöver inte längre göra långa ritualer för att stå ut med dem. Min hjärna har varit ett monster som jag själv har skapat men efter långt om länge så börjar vi så smått, så smått att bli vänner igen. Trots allt så söker vi båda efter total frihet men på olika vis.
Ett handikapp utan dess like
Nu har jag berättat ganska mycket om vad min OCD gick ut på och vad som rörde sig i mitt huvud. Jag har alltså under olika perioder inte kunnat prata ordentligt, inte kunnat läsa alla ord korrekt eller säga min hunds namn, inte kunnat se på tv, inte kunnat gå utanför huset, inte kunnat säga siffror och inte kunnat titta på mat eller skräp. Istället var jag tvungen att tänka på sylt, på vackra personer, på namn, på låga nummer. Jag var tvungen att svälja, stampa med foten, röra något med höger hand eller forma ljud samtidigt som jag tänkte en av de bra tankarna. Är det då så konstigt att jag under vissa dagar i mitt liv inte ville leva längre? Att jag grät varje dag och fick åka hem från skolan lite då och då för att jag inte klarade av att leva som en normal människa? Nej, jag är tvärtom förvånad över att jag fortfarande lever.
Allt kan gå förlorat
Min OCD bidrog till att jag blev rädd för att förlora allt omkring mig. Den sade åt mig att inte lita på någonting. Ingenting är som det verkar. Saker som jag lärt mig, som jag tycker om och som jag är stolt över kan försvinna på ett ögonblick. Jag älskade (och älskar fortfarande) att teckna, därför sade min OCD åt mig att jag var tvungen att göra det varje dag oavsett om jag ville eller inte, om jag hade inspiration eller var helt tom i huvudet. Glömde jag att teckna kunde min förmåga försvinna.
Jag fick inte heller kolla på "dålig konst", då blev jag rädd att det skulle smitta av sig och att mina verk skulle se likadana ut. Om jag ändå råkade få syn på en dåligt tecknad bild var jag tvungen att gå in på Devianart, slå upp duktiga konstnärer och sedan stirra på deras verk innan jag kunde stänga av datorn och andas ut för stunden.
Jag var också rädd att jag skulle förvandlas till någon annan. Såg jag en tjock person på tv fick jag för mig att jag skulle komma att se ut precis som honom eller henne om jag inte tänkte mina tvångstankar. Jag fick ofta titta bort och vissa program kunde jag inte se överhuvudtaget för att det blev för påfrestande. Jag var även skräckslagen över att jag skulle förlora mina och ta upp andras egenskaper istället. När jag såg en film om en flicka som inte kunde läsa fick jag för mig att jag också skulle mista den förmågan. Det konstiga var att det kunde aldrig vara tvärtom. Att titta på vackra människor gjorde inte mig vackrare och att se på begåvade personer gjorde inte mig mer begåvad. OCD:n ville trycke ner och förstöra.
Men vem skyller jag på egentligen? Jag föddes inte med OCD, det var något jag utvecklade under min tonårstid. Det var jag själv som tryckte ner och stampade på min egen personlighet, på mitt utseende och mina handlingar. Det var jag som såg till att min hjärna fick makten, kontrollen och viljan att såra.
Det är på riktigt
Vissa tror att anorexia och andra ätstörningar är på låtsas. Att vi självmant svälter oss. Att vi sakta och plågsamt förstör våra kroppar ända in till döden. Att det är vi som vägrar att äta fast hungern sliter oss i stycken. Så varför gråter vi? Varför skriker vi ut i natten och önskar att helvetet vore över? Varför fortsätter vi att kämpa med maten som är vår värsta fiende?
Det är skillnad på att banta och på att ha en ätstörning. Att äta lite och röra på sig mycket för att man vill vara smal som en modell är en sak men att höra dumma röster i huvudet och få ångest efter att ha ätit ett äpple är något helt annat. När jag äntligen hade blivit av med mina tvångstankar angående förbudet att kunna tänka på mat och godis så gick jag och funderade på alla de goda ting som jag en gång i framtiden kanske skulle kunna äta igen. Jag drömde om den ljuvliga chokladen Risen, Marabou och allt annat som får tungan att vattnas. Jag ville så gärna kunna äta det. Men vet ni vad? Jag kunde inte. Jag fick inte. Om jag trots alla förbud tog en endaste lite tugga rasade min värld samman. Jag blev tusen gånger tjockare nästa dag i spegeln och jag straffades hårt med panikångest och skuldkänslor. Vad tjänar det till att äta om man inte kan njuta och må bra av det? En ätstörning har man inte för att det är roligt. De som påstår att det är påhitt och löjligt kan likaväl säga att både autism och schizofreni är rena rama dumheterna. Allt sitter i hjärnan. Den styr. Tankar, känsor, rörelser, lukt, smak m.m. En störning i hjärnan kan därför orsaka oerhörda illusioner och röster som för personen i fråga verkar verkliga. När man dessutom svälter sig så tar hjärnan ännu mera stryk eftersom den till stor del består av fett som sakta försvinner. Även den klokaste måste se sig besegrad någon gång. Ni ser ju bara på det jag skrivit tidigare om min OCD, hur knäpp man kan bli. Jag vågade inte ens lämna ett glas vatten på diskbänken för att jag var livrädd att någon skulle ha hällt socker eller fett i det. Bestick kunde jag inte heller lägga ner på bordet eller någon annanstans av rädsla för att de skulle få med sig en smula av något onyttigt.
Varför man får en ätstörning kan ha sina olika anledningar. En närståendes dödsfall, mobbning, en bantning som går fel, misshandel, andra psykiska störningar m.m. Grejen är den att det inte är något man väljer utan det är ett sätt för vissa personer att hantera sina känslor på. En del skär sig, vissa tar droger och andra svälter sig. Det är med andra ord känslor fångade i handlingar. Känslor så starka att det leder till ett beroende, en ond cirkel som utan hjälp kan vara svår att stoppa. Jag tror ingen vill möta det okända i döden frivilligt. Det är något man gör om ljuset på jorden har slocknat och mörkret ses som en välsignelse.
Så stressad
Jag kommer ihåg hur stressad jag var varje morgon, under min sjukdomstid, när jag skulle göra frukost. Jag ville inte att någon i familjen skulle se att jag inte bredde på smör på mackan. Jag ville inte att de skulle se då jag struntade i att hälla mjölk och lägga en klick jordgubssylt i flingskålen. Jag brukade stå inne på mitt rum vid elementet och stressäta det lilla jag hade för att ingen skulle hinna se vilken liten portion det var. När mamma sedan kom på mig blev hon väldigt arg och besviken.
Även om jag äter ordentligt idag så känner jag fortfarande av den där stressen över att fixa min frukost snabbt. Lite konstigt kanske, men det sitter väl i. Likaså när jag är lite mindre hungrig och inte orkar ta en så stor portion av maten så blir jag rädd att någon i familjen ska kommentera det. Vilket också oftast händer fast inte på samma sätt som då jag var sjuk. Nu säger de oftast: Vad lite då åt. Är du inte hungrig? Var det inte gott?
