thefighter

Känner mig ensam och bortglömd. Någon tappade bort mig och nu står jag vid vägkanten och väntar på en lift som aldrig anländer. Min agorafobi är borta, julen närmar sig med stormsteg, jag kom in på den enda utbildningen som jag sökte och ville gå - men ändå.. Vad tjänar det till att uppfylla allt i livet som borde göras om lyckan trots det inte infinner sig?

 

Jag vill göra allt och ingenting. När jag var sjuk ville jag bli frisk. Nu när jag är frisk vill jag bli sjuk. Jag vill sakta tyna bort för att demonstrativt bevisa att livet inte är till för alla. Somliga får det bättre på andra sidan... eller?

Snälla gud, om du nu finns, låt mig komma till ett paradis den dagen jag dör.  

 

 

Vad gör man om allt som snurrar i ens huvud är hemska tvångstankar utan kompromissvilja? Om det enda som händer när man trotsar dem är att man får tillbaka, dubbelt upp med ångest, tvång och ritualer? Hur ska man någonsin lyckas bli fri när man måste offra både sömnen, hälsan och förståndet för att ens kunna hacka lite på den mur som under flera år byggt sig allt starkare inuti ens huvud?

 

Komiskt och alldeles sant är att det som räddade mig och gjorde mig fri från OCD:n var en enda simpel och egentligen självklar tanke som jag omvandlade till en tvångstanke. Istället för att ignorera eller slå bort mina dumma tankar lade jag till en extra. En enkel mening som: "Detta är bara en dum tvångstanke som jag inte behöver bry mig om, för den är helt ofarlig", fick avsluta alla andra tvångstankar jag hade. På så vis kunde denna tvångstanke få bort mina ritualer och tvång som jag tidigare så slaviskt behövt genomföra och tillsist återstod bara detta "uppgjorda" tvånget som då försvann av sig självt eftersom det inte hade något syfte.