Minst två

Om en dålig känsla kom över mig när jag höll på med något, t.ex. skrev på datorn, så var jag tvungen att sudda och göra om samtidigt som jag kände in den rätta känslan och såg för mitt inre de bra bilderna med de vackra personerna. Det jobbiga var dock att "de bra bilderna" bara räknades om de var minst två. (Det här var när denna tvångstanke var som värst) Varför? Jo, för om jag tänkte på en svensk tjej, med blont hår och som inte är allmänt känd så var jag tvungen att komma på en liknande flicka till ifall jag någon gång i framtidigen skulle träffa på en av dem. Då kommer hon se mig som den andre motsvarigheten eftersom hon inte kan se mig som sig själv. Hajar ni?
 
Hjärnans komplexibilitet är så överväldigande att jag ibland är förvånad över att det inte finns fler tokiga människor här i världen. Jag menar, hur sjuk i huvudet får man bli igentligen? Tänk om jag istället hade behövt mörda folk för att hålla mig vacker. haha...hehe.. hrm.. (Det kanske inte är läge att skratta här)  

Jag hade OCD för andras skull

Att tänka på namn, siffror och människor för min egen skull var en sak, men att göra det för andra en helt annan. Tycker jag om en människa vill jag den väl. Som sjuk var det samma sak som att åta sig dubbelt så många tvångstankar.
 
För mig var det viktigt att dem jag fattade tycke för behöll sitt vackra yttre, sin trygghet och lycka. Innan jag visste ordet av lade jag mer än hälften av mina tvång å andras vägnar. Jag var tungen att för mitt inre se dem i perfekta situationer. Jämföra dem med andra vackra personer. Rada upp dem för mitt inre och sätta likamedtecken emellan. Jag var tvungen att föreställa mig kändisar vars konserer var slutsålda. Vars fans skrek av glädje när de såg dem. Hur alla de mötte blev fulla av kärlek och iver. 
 
Det var hemskt! Jag gick ständigt omkring med en rädsla över att kanske råka förstöra någons liv. "Tänk om jag gör en annan människa ful? Tänk om jag grusar någons karriär? Dödar andras nära och kära? Tar allt som betyder något från dem jag tycker om?" Jag kände en sådan skuld öven något som jag inte ens kunde råda över. Jag trodde verkligen jag hade den makten, det ansvaret för mig själv och andra. Det var en enorm börda som gjorde hjärtat tungt och oron nästan outhärdlig - och allt detta på grund av att jag önskade andra lycka.  

Såhär blev jag fri från min OCD

Vad gör man om allt som snurrar i ens huvud är hemska tvångstankar utan kompromissvilja? Om det enda som händer när man trotsar dem är att man får tillbaka, dubbelt upp med ångest, tvång och ritualer? Hur ska man någonsin lyckas bli fri när man måste offra både sömnen, hälsan och förståndet för att ens kunna hacka lite på den mur som under flera år byggt sig allt starkare inuti ens huvud?
 
Komiskt och alldeles sant är att det som räddade mig och gjorde mig fri från OCD:n var en enda simpel och egentligen självklar tanke som jag omvandlade till en tvångstanke. Istället för att ignorera eller slå bort mina dumma tankar lade jag till en extra. En enkel mening som: "Detta är bara en dum tvångstanke som jag inte behöver bry mig om, för den är helt ofarlig", fick avsluta alla andra tvångstankar jag hade. På så vis kunde denna tvångstanke få bort mina ritualer och tvång som jag tidigare så slaviskt behövt genomföra och tillsist återstod bara detta "uppgjorda" tvånget som då försvann av sig självt eftersom det inte hade något syfte.  
 

Så många, så oviktiga

Under en tid hade jag så många tvångstankar malandes i huvudet samtidigt att jag än idag plötsligt kan dra mig till minnes flera stycken som jag totalt hade glömt bort att jag en gång hade. Det kan vara då någon säger eller gör något speciellt som de återigen gör sig påminda.
 
Idag när jag satt hemma hos mormor och morfar och åt middag drog jag mig till minnes att jag under en kort period alltid var tvungen att lämna kvar mat på tallriken. Lite av varje sort. En bit potatis, en gnutta sallad, en tugga biff osv. Jag såg till att i god tid skära bort de bitar som jag visste att jag var tvungen att lämna kvar. Mina kompisar tyckte det var komiskt och jag skämtade bort det som om det vore en kul grej som jag höll på med. Men så var inte fallet. Det var blodigt allvar. Det här var dock ingen av de långvariga och psykiskt jobbiga varianterna av tvångstankar. Det fanns aldrig någon rädsla för att misslyckas med denna uppgift och efter, ja vad kan det har varit - ett år?, ersatte min hjärna denna handling med andra tvång och ritualer.  

Mer om min OCD

Något som är typiskt för människor med OCD är att ju längre man har sjukdomen desto värre blir det. För mig kunde en tanke vara, som jag nämnt tidigare, att jag var tvungen att tänka på vackra och fina personer för att själv inte riskera att bli ful. Hjärnan arbetade såklart emot mig och flera gånger om dagen dök hemska och groteska bilder på människor upp för mitt inre. Efter en tid med denna typ av tvångstanke räckte det inte längre med att bara tänka på en vacker människa för att lindra ångesten. Både den fula och den vackra personen var tvugna att vara så lika som möjligt; samma kön, samma land, okända eller kända. Skulle jag t.ex. få upp en ful bild på en okänd kvinna ifrån Ryssland som jag inte kunde namnet på så var jag tvungen att snabbt få upp en inre illusion på en vacker okänd kvinna ifrån Ryssland som jag inte visste namnet på. Och ja, till och med tecknade personer ingick i denna typ av tvång.
 
Alla mina olika tvångstankar utvecklades även så att det allt eftersom inte längre lönade sig att bara se bilder eller tänka ord i huvudet. Jag var tvungen att göra båda samtidigt OCH få in den rätta känslan. Vad är då den rätta känslan? Jag vet inte om jag skrivit om detta tidigare men när man tänker så har man alltid en "extra" tanke i huvudet. Vi har den som vi hör som vår egen röst och så den som inte hörs men som man vet finns där. Tänk t.ex. på en hund. Säg ordet hund med dina tankar och se bilden för ditt inre samtidigt som du någonstans långt bort vet att varje gång du upprepar ordet hund så menar du ordet elefant. Två tankar i en alltså. BÅDA dessa tankar var tvunga att vara riktade rätt för att min OCD skulle få lugn och ro, i alla fall för stunden.

Såhär blev jag fri

En enda liten underbar tanke, som egentligen var ganska självklar, fick mig att sakta, sakta blir av med min OCD efter fem långa och plågsamma år. Varje gång dumheterna dök upp i mitt huvud tänkte jag: ”Det här är bara tvångstankar, inget att bry sig om.” Nu kanske ni undrar ”Kom du inte på det förens nu?” Jo, den meningen hade jag försökt älta om och om igen utan resultat, men när jag till slut kom på idén att göra den till en tvångstanke så lyckades jag bli fri. Varje gång de dumma tankarna dök upp så var jag tvungen att tänka på denna tanke istället. Till slut gick det av sig självt och mot slutet av den här fasen i mitt liv hade jag nästan bara denna enda, bra och positiva meningen i huvudet innan murarna rasade och mina tankar släpptes lösa. Äntligen var jag som alla de kompisar jag avundsjukt beundrat för deras frihet. Alla de människor som kan tänka på vad dem vill, när dem vill, hur dem vill. Som inte har en mur inom sig. Jag blev mitt riktiga jag igen. Varje dag möts jag av glädje i att sitta en hel minut utan en enda tanke i huvudet, av att somna till tystnaden och läsa i ro. Det är alldeles, alldeles underbart.   

 

Fortfarande dyker dumma tankar upp ibland som en reflex likt när man bränner sig. Det är trots allt inte så konstigt att fem års systematiskt tänkande ploppar upp i huvudet då och då, men nu ler jag bara år hjärnans förmåga till minnen och föser sedan undan tanken utan vidare notering. Jag må ännu har anoretiska drag, jag må fortfarande ha en släng av agorafobi men trots detta så ler jag mycket mera nu när jag har fått tillbaka en stor del av den frihet som många människor i livet så länge strävar efter. De dumma tankarna finns där men jag behöver inte längre göra långa ritualer för att stå ut med dem. Min hjärna har varit ett monster som jag själv har skapat men efter långt om länge så börjar vi så smått, så smått att bli vänner igen. Trots allt så söker vi båda efter total frihet men på olika vis.     


Ett handikapp utan dess like

Nu har jag berättat ganska mycket om vad min OCD gick ut på och vad som rörde sig i mitt huvud. Jag har alltså under olika perioder inte kunnat prata ordentligt, inte kunnat läsa alla ord korrekt eller säga min hunds namn, inte kunnat se på tv, inte kunnat gå utanför huset, inte kunnat säga siffror och inte kunnat titta på mat eller skräp. Istället var jag tvungen att tänka på sylt, på vackra personer, på namn, på låga nummer. Jag var tvungen att svälja, stampa med foten, röra något med höger hand eller forma ljud samtidigt som jag tänkte en av de bra tankarna. Är det då så konstigt att jag under vissa dagar i mitt liv inte ville leva längre? Att jag grät varje dag och fick åka hem från skolan lite då och då för att jag inte klarade av att leva som en normal människa? Nej, jag är tvärtom förvånad över att jag fortfarande lever.   

       


Allt kan gå förlorat

Min OCD bidrog till att jag blev rädd för att förlora allt omkring mig. Den sade åt mig att inte lita på någonting. Ingenting är som det verkar. Saker som jag lärt mig, som jag tycker om och som jag är stolt över kan försvinna på ett ögonblick. Jag älskade (och älskar fortfarande) att teckna, därför sade min OCD åt mig att jag var tvungen att göra det varje dag oavsett om jag ville eller inte, om jag hade inspiration eller var helt tom i huvudet. Glömde jag att teckna kunde min förmåga försvinna.

Jag fick inte heller kolla på "dålig konst", då blev jag rädd att det skulle smitta av sig och att mina verk skulle se likadana ut. Om jag ändå råkade få syn på en dåligt tecknad bild var jag tvungen att gå in på Devianart, slå upp duktiga konstnärer och sedan stirra på deras verk innan jag kunde stänga av datorn och andas ut för stunden. 

Jag var också rädd att jag skulle förvandlas till någon annan. Såg jag en tjock person på tv fick jag för mig att jag skulle komma att se ut precis som honom eller henne om jag inte tänkte mina tvångstankar. Jag fick ofta titta bort och vissa program kunde jag inte se överhuvudtaget för att det blev för påfrestande. Jag var även skräckslagen över att jag skulle förlora mina och ta upp andras egenskaper istället. När jag såg en film om en flicka som inte kunde läsa fick jag för mig att jag också skulle mista den förmågan. Det konstiga var att det kunde aldrig vara tvärtom. Att titta på vackra människor gjorde inte mig vackrare och att se på begåvade personer gjorde inte mig mer begåvad. OCD:n ville trycke ner och förstöra.  

Men vem skyller jag på egentligen? Jag föddes inte med OCD, det var något jag utvecklade under min tonårstid. Det var jag själv som tryckte ner och stampade på min egen personlighet, på mitt utseende och mina handlingar. Det var jag som såg till att min hjärna fick makten, kontrollen och viljan att såra.      


Siffror och namn

Det var inte bara så att jag inte kunde uttala matord. Efter en tid med OCD tillät inte min hjärna mig att säga siffror högre än min vikt. Det var jobbigt, svårt och frustrerande att försöka prata runt både ord och tal hela tiden. När kvällen kom var jag så trött och utmattad. Jag grät och grät. Varför?  

Även namn på människor hade stor inverkan på mig. Jag fick endast tänka på de som var smala och fina. Sade jag fel kunde jag förvandlas till den personen, förlora mig själv. På tv:n kunde jag knappast titta. Om det senaste jag ser är en tjock person så kommer det smitta av sig på mig, tänkte jag. Namnen ekade i huvudet. Bilderna av vackra människor spelade upp sig för mitt inre. Det fanns en ordning. Än idag ploppar namnen och bilderna upp i huvudet. Men jag är frisk nu. Jag ler och skjuter undan dem. De har ingen inverkan på mig längre, de dyker bara upp av gammal vana. Något hjärnan min gör automatiskt efter alla dessa år.       

Kunde inte ljuga

Anorektiker är kända för att vara skickliga lögnare men min OCD tillät mig inte att ljuga. Jag minns hur skolsköterskan en dag frågade mig om vad jag hade ätit till lunch. Jag var tvungen att säga som det var. Hur lite jag faktiskt stoppat i mig. Om jag ljugit och sagt att jag ätit mer än vad jag egentligen hade varnade min hjärna mig att min kropp skulle dra åt sig dem fantasikalorierna. Allt jag sade kunde bli verklighet.     

En dag när jag kom hem från en kompis frågade pappa mig om jag redan hade ätit. Jag ville så gärna säga att jag hade det, för att slippa. Men istället sade jag sanningen - att jag inte käkat på hela dagen. Samtidigt förbjöd min anorexi mig att lyda pappa och äta kvällsmat. Ett annars så fint par, min OCD och min Anorexi. Men när det kom till att ljuga om mat kunde de inte jobba ihop. Det blev bråk den kvällen..

Det du ser är inte sanningen

Jag är tjock. Jag är ful. Hur vet jag att det jag ser i spegeln är sant? Någon säger till mig att jag är smal. Talar du sanning eller är det bara tomma ord? Om jag inte tänker mina tvångstankar så kommer jag vakna upp nästa dag fulare än en häxa och tjockare än en gris. Alla kommer ljuga och säga att jag är fin, att mina tankar är dumma och att den rätta jag är den jag ser i spegeln. Men tänk om det inte är så? Tänk om jag är jätteful? Skulle du hellre vilja vara vidrig och äcklig fast alla ser dig som fin eller tvärtom?  

Jag hatade filmen Min stora kärlek. Den handlade exakt om det som jag var rädd för under min tid med OCD. Även om alla skulle se mig som en prinsessa så var jag livrädd för att jag egentligen var jättehemsk, grotesk och tjock. Men vem finns det då som ser det? Som bryr sig? Ingen. Men jag kunde inte släppa den läskiga tanken på att jag kanske, kanske, kanske var osynligt ful.     

Höger sida gäller

Till en början var min OCD rätt så "lätthanterlig". Tänkte jag rätt tanke så försvann ångesten med en gång och faran var ur vägen. Men med tiden blev det allt svårare att hålla de dumma tankarna borta. Så fort jag hade lyckats ta mig ur dem kom en ny upploppandes. Jag fick ständigt börja om. Så för att markera att den bra tanken jag precis hade tänkt verkligen gällde så började jag svälja. Det blev punkten efter meningen. Men självklart hjälpte detta sväljande mig bara för en tid. Eftersom jag är högerhänt och högerfotad fick jag börja stampa, släpa eller nudda något med högerfoten samtidigt som jag svalde och tänkte en bra tanke för att det skulle gillas. Liknande gjorde jag med högerhanden. En jobbig process som slet ut många skor men ännu mer mitt psyke. Det ständiga framtvingandet av sväljningar utan saliv gav mig huvudvärk och min gång blev hackig och konstlad. Jag kände mig dum och löjlig som höll på med detta fast jag visste att det var slöseri med tid. Men jag kunde inte sluta. Jag försökte om och om igen. Ignorera, ignorera. Det slutade alltid med att jag bröt ihop och gråtande tvingade mig själv att tänka dubbelt så många tankar som jag annars hade behövt.      


Revyn med en annan handling

Jag minns när hela familjen slog sig ner framför tv:n för att tillsammans titta på Två ägg i högklackat. Ni vet, en av de där roliga revyerna som man kan åka och se live på somrarna om man vill. Det stod ett spritskåp på scenen under den föreställningen och där i fanns en flaska bananlikör. Nu såhär i efterhand blir jag nästan arg på mig själv. Arg för att jag lät min OCD styra mitt liv så mycket under hela min tonårstid. Arg för att jag inte kunde koncenterar mig på annat än den där likörflaskan. Arg för att jag slösade så mycket tid på helt onödiga ting.

Såklart fick jag inte dricka bananlikör. Det såg så godisaktigt ut. Farligt, farligt. Men tänk om jag hade druckit? Tänk om jag fått i mig alla de kalorier som med stor sannolikhet ryms i en sådan stor och gul flaska? Genast började tvångstankarna mala i huvudet. "Nej, jag kan inte ha druckit bananlikör, jag vet ju inte ens hur det smakar. Det kan lika gärna finnas sylt i."

Vi den här tiden hade även min OCD gått så långt att jag alltid var tvungen att både tänka och visualisera sylten på samma gång. Jag satt hela revyn igenom, med halvslutna ögon, och försökte att undgå att titta på bananlikören. Så fort jag råkade få syn på den av misstag var jag tvungen att tänka och se framför mig hur det kunde finnas sylt i. Eftersom jag inte hade druckit av den så kunde jag ju inte veta säkert, eller hur? Och det var det som gladde mig. Jag kunde inte veta om den smakade lakrits, jordgubb eller hallon. Jag kunde inte veta om den var salt, sur eller söt. För jag hade ju inte druckit! Men hela tiden var jag tvungen att övertala min hjärna om att så var fallet. 

Det värsta av allt under min tid med tvångssyndrom var att alla dessa "scenarion" sparades. En kväll ett år senare kunde jag få för mig att jag druckit bananlikör och så var hela karusellen igång igen. Suck. Jag förundras idag över att jag ens orkade leva med allt det här i 5 år. Jag måste ha varit väldigt envis eller också dum i huvudet.  

Tänk dig att ha många tankar på samma gång

Upprepa ortet hund i dina tankar. För varje gång du säger det föreställer du dig en elefant.

När jag kom längre in i min OCD var jag tvungen att tänka på vissa personer i en speciell ordning. Jag hade en för varje finger, vilket senare gjorde mig besatt av att använda mina händer på ett konstigt sätt. Jag kunde t.ex. bara peka med långfingret. Detta höll på i några månader innan det övergick till att jag var tvungen att tänka på personer i "led" inuti mitt huvud. Alltså inte som en kö utan som tankar staplade på varandra. Jag ska försöka förklara. Åter till ordet hund. 

Du hör dina tankar säga hund men för varje gång du upprepar ordet så tänker du på en elefant. Du kommer nu märka att du har två tankar i huvudet på samma gång varav elefanten är undermedveten. Du hör alltså ingen röst som säger elefant men du känner att den finns där när du tänker på ordet hund

Min hjärna var inte lätt att lura. När jag tänkte på rätt person i ledet så dök fel person upp undermedvetet. Till sist hade jag flera lager av undermedvetna tankar som ekade i mitt huvud. Nätet vävde sig allt mer avancerat. För att försöka lindra dessa jobbiga "övertankar" så fick jag för mig att höger kunde hjälpa. Om jag tänkte på rätt person, svalde och gjorde något med höger arm, ben, fot m.m så skulle tanken på den rätta personen gälla. Men min hjärna överrumplade mig även då flera gånger med att inte nöja sig om jag inte utförde handlingarna exakt samtidigt. I annat fall var allt förgäves och jag fick göra om mina tvångstankar. 

Jag är förvånad att ingen någonsin sade något. Jag måste framstått som väldigt konstig, inte minst när jag började gråta utan anledning ibland. Jag ville inte vara ett monster. "Han är fri", tänkte jag och tittade på min klasskamrat. "Hon är fri", tänkte jag och tittade på min lärarinna. "De är fria", tänkte jag och titta på mina vänner. "Alla är fria. Men inte jag."   

       


Min hunds namn

Något annat väldigt jobbigt under den här tiden var att jag inte kunde säga min ena hunds namn. Smart som jag var hade jag döpt henne till Pepci under min tid innan OCD. I min dagbok finner man namnet PC lite här och där eftersom jag inte heller kunde skriva ordet. Så PC var vad jag fick kalla henne istället. Även andra runtikring började säga PC ibland, som om det var ett sött litet smeknamn, men jag använde det av en helt annan anledning ...

Den jobbiga förpackningen i skogen

En otroligt jobbigt grej under denna OCD-period var då det hade kommit ett skräp på gångstigen i skogen där jag brukade gå varje dag med hundarna. Rundan var lång och anorexin sade åt mig att gå den minst en gång om dagen, men min OCD ville inte veta av skräpet som nu plötsligt dykt upp på vägen. Jag vet inte vad det var för jag såg det bara ett par gånger i ögonvrån. Jag visste var det låg och när det var dags att börja kisa eller titta upp mot himlen. Första gången var dock jobbig eftersom jag då vart överrumplad av skräpet på backen. Som tur var hade jag lärt mig att titta bort rätt fort, nästan som en reflex. Tänka sig, min kropp hade utvecklat en reflex mot skräp!

Tvångstankarna började mer och mer gå av sig själva. Ibland fattade jag inte förens efteråt alla de ritualer som jag faktiskt gjorde hela tiden, dag ut och dag in. Det blev min vardag. Men det var inte det som var det läskigaste, utan att jag i vissa stunder blev så trött i huvudet att jag var tvungen att tänka samma tvångstankar om och om igen för att de skulle gå in. Nu hade jag med andra ord en rad olika tvångstankar som jag dessutom ofta var tvungen att tänka om flera gånger varje gång de dök upp. "Jag kommer aldrig bli fri", tänkte jag. Många gånger försökte jag bota mig själv men det slutade bara med att jag hittade på nya tankar för att lugna de tidigare. Nätet i min hjärna spann sig allt större.    

Det värsta var dock inte anorexin

Det kanske låter konstigt men i hela denna process var det faktiskt inte anorexin som var det jobbigaste, det var den OCD som jag sakta men säkert utvecklade. Om jag då, vid 14 års ålder hade vetat att jag i 5 år framöver skulle få dras med tankar som flera gånger i minuten fick mig att göra knäppa saker eller behöva tänka på ett speciellt sätt, så vet jag inte om jag hade orkat leva. För ett år sedan var jag på väg att acceptera att dem aldrig skulle försvinna. Jag är glad att jag sökte hjälp en sista gång. Det fick mig att börja ta tag i det hela och faktiskt kämpa mig till en frisk hjärna.  

Det började med att jag vart rädd för att bli tjock i och med anorexin.
"Tänk", sa min hjärna, "om du äter saker som du tror att du inte stoppat i dig?"
"Ja, du har rätt", svarade jag. "Hur kan jag egentligen veta att jag inte ätit den där chokladen i kylskåpet som plötsligt är borta? Det kanske inte var mamma som åt den, utan jag!"

Detta blev början på den mest plågsamma tvångstanken över alla dem jag hade eller senare skulle få. Först sade den åt mig att jag inte fick titta på något ätbart förutom då jag faktiskt åt. Med andra ord började jag blunda varje gång jag gick förbi köket. Så fort någon kom, tuggandes på något, tittade jag bort eller förbi. Efter ett par månader blev det värre. "Tänk", sade min hjärna, "om du har ätit allt det du ser skräpet av?" "Ja", svarade jag. "Tänk om jag har ätit det godiset som låg i påsen på backen där? Tänk om jag var inne på McDonald´s och tog en hamburgare? Hur kan jag med 100 % säkerhet veta att jag inte gjorde det?" Plötsligt fick jag inte ens titta på något som kunde ha haft något ätbart i sig. Varje gång vi åkte förbi McDonalds tittade jag bort. När jag var ute och gick med hundarna tittade jag upp i himlen eller rakt fram. När jag var på stan tittade jag förtvivlat åt alla håll, snabbt och ofokuserat för att minska risken att få syn på något ätbart eller något skräp. Förr eller senare fick jag ju syn på saker som var förbjudna och då genast började en rad tankar sätta fart i mitt huvud. Plötsligt hade jag inte bara ätit den där mackan i morse, utan även choklad, godis, glass, hamburgare, pasta eller vad jag nu kunde råkat lägga blicken på under dagen.  

För att hantera detta utvecklade jag en ny tvångstanke och det var även här som min lilla bok kom in i bilden. Dock måste jag säga att jag under denna tid även utvecklade stark depression och ångest, så tydligen hjälpte det inte så mycket. Men den nya tvångstanken som lugnade mig lite då jag fick syn på något ätbart eller något skräp gick ut på att jag skulle föreställa mig vad som kunde varit i godisen, kakan, pastan osv. "Om jag nu ätit den där hamburgaren", sade jag till min hjärna, "så borde jag ju vara säker på att den inte innehåller t.ex. sylt." 
"Du har rätt," svarade min hjärna då. "Det kan ju faktiskt ha varit röd sylt i hamburgaren, men eftersom du inte ätit den så kan du inte veta svaret." Nu var jag med andra ord tvungen att tänka mig olika sylter, krämer eller liknande i varje ätbar grej som jag såg. Otroligt jobbigt, men det lugnande min första och jobbigaste tvångstanke.

Den lilla boken var ett som litet extra hjälpmedel för att lugna tvångstankarna. Den var så liten att jag smidigt kunde ha den i fickan och den fick följa med mig överallt. Varje gång jag rörde på mig eller åt något så skrev jag ner det i boken. Mina vänner undrade vad jag höll på med. Jag ljög och sade att jag fått så dåligt minne att jag måste skriva ner vad jag gör under dagarna för att komma ihåg det. Jag har än idag ingen aning om ifall de trodde på mig, men de skulle ändå aldrig kunnat gissa sig till hur läget egentligen var, och det var huvudsaken. Varje kväll läste jag igenom det jag skrivit. Ofta skrev jag ner det i min dagbok också samtidigt som jag gick igenom allt i huvudet.
Promenerat till och från skolan. Ätit en leverpastejmacka, två köttbullar, lite pasta, ketchup...osv.
Jag slutade helt enkelt att lita på mitt eget minne. 

En av de mera "synliga" tvångstankarna var den som kom sen. För att slippa tänka på allt ätbart slutade jag säga dem orden. Smörgås, macka, choklad. Jag fick svårare och svårare att prata. Hela tiden var jag tvungen att komma på synonymer eller förklara mig runt ett ord. Om jag så ändå i vissa sammanhang vart tvingad till att säga något förbjudet var jag tvungen att upprepa ordet tyst för mig själv och samtidigt tänka på alla dessa krämer och sylter. Oerhört jobbigt när man sitter någonstans med människor runt sig. Oftast låtsades jag att jag harklade mig eller så gjorde jag något ljud samtidigt så man inte skulle höra min viskning. Ännu värre blev det när jag tillslut inte ens fick säga saker som kunde kopplas ihop till ät-ord. Pigg, kunde förknippas med piggelin. Glas kunde förknippas med glass. God kunde förknippas med godis. Ni kan ju själva tänka er hur ledsen, förtvivlad och rädd jag var. Min hjärna höll på att utvecklas till ett nät som sakta spann sig allt större och slingrigare inuti mitt huvud. Jag började bygga upp murar som skulle ta mig fem år att rasera. På kvällarna tänkte jag mina tvångstankar ända in i sömnen. I mina drömmar drömde jag att jag frossade i onyttigheter och när jag så vaknade nästa dag hade jag ännu mera tvångstankejobb framför mig. "Hur kan jag veta att det jag drömde verkligen var en dröm? Tänk om det inte var det utan att jag egentligen frossade i godis igår?" 
Huvudet värkte, det blev svårare att koncentrera sig och depressionen blev allt värre. Inte sällan började jag gråta på dagarna och fick ofta ringa hem från skolan. Hemma låg jag mest i sängen. Antingen grät jag eller så stirrade jag in i väggen och tänkte alla mina tvångstankar. 
"Du behöver nog prata med någon.." sade mamma oroligt. Alla trodde det var anorexin som gjorde mig ledsen och inte ens dem på BUP fick veta vad som egentligen bekymrade mig. Jag ville kriga själv. Men när jag sen blev frisk, i alla fall för en tid, så försvann inte min OCD - den hade bara börjat...  
   


RSS 2.0