Nu står jag här igen - på ruta ett
Hejsan mina kära bloggläsare!
Det var en tid sedan jag loggade in här. Det har gått riktigt bra för mig i livet sedan den svåra tid då jag skrev på denna blogg som mest. Ändå sitter jag här, tillbaka på ruta ett, med samma känslor som då.
Jag fann mitt drömyrke, kom in på utbildningen, har fått en massa nya vänner, flyttat hemifrån, blivit fri från min agorafobi och skaffat katt. Ändå mår jag så himla dåligt ibland. Jag vill finna kärleken men vågar inte, jag ångrar mig i mitt yrkesval men känner att jag måste studera vidare för mina föräldrars skull, jag har så många underbara vänner men jag vill samtidigt flytta (igen) för att prova på något annat. Ibland får jag ångest då jag tänker på att tiden bara går. Att jag inte gör det jag vill göra. Men jag följde ju min dröm alldeles nyss? Lyckan varade i 1 1/2 år. Sedan blev jag osäker på mig själv igen. Vad gör man om man vill olika saker hela tiden? Om alla ens drömmar konstant förändras? Hur ska man kunna uppnå något överhuvudtaget?
Jag vill bli författare, hudterapeut, teckentolk, perukmakare, butiksägare, egen företagare, massör, sminkös, socionom, psykolog, apotekare, apotekstekniker, vårdadministratör and so on.
Välj en av dem!
Nej, det går inte. För den jag väljer vill jag sedan inte längre bli. Hur många ska jag behöva bocka av innan jag inser att jag till sist måste välja ändå, utan att hjärtat är med mig?
Sedan var det ju det här med vikten
Efter att jag började med p-piller steg min vikt i sådan rasande fart att jag till och med fick några bristningar på magen. Kan ni förstå hur det känns för en person som hatat sitt utseende i hela sitt liv? Jag grät hela kvällen. Hela natten. Hela nästa dag. Jag bestämde mig att nu får det vara nog. Slutade med mina p-piller i ett halvår med enda resultat en olidlig mensvärk. Så jag började igen. Förra månaden åt jag inget socker. Försökte stoppa i mig mindre mat, äta mer nyttigt och dessutom röra på mig mer. Förstår inte varför vågen stod still, precis på hektot! Sjukt!
Jag och en kompis tänker börja träna tillsammans. Jag har redan satt igång lite. Skriver upp allt jag äter på Life samt registrerar alla mina aktiviteter via Runkeeper. Nu ska jag bli mitt sanna jag igen. Kanske, bara kanske kan jag tycka om den kropp som jag förr hatade så mycket nu när jag har insett hur liten och nett jag egentligen var.
Mitt godis
Bortglömd och ensam
Känner mig ensam och bortglömd. Någon tappade bort mig och nu står jag vid vägkanten och väntar på en lift som aldrig anländer. Min agorafobi är borta, julen närmar sig med stormsteg, jag kom in på den enda utbildningen som jag sökte och ville gå - men ändå.. Vad tjänar det till att uppfylla allt i livet som borde göras om lyckan trots det inte infinner sig?
Jag vill göra allt och ingenting. När jag var sjuk ville jag bli frisk. Nu när jag är frisk vill jag bli sjuk. Jag vill sakta tyna bort för att demonstrativt bevisa att livet inte är till för alla. Somliga får det bättre på andra sidan... eller?
Snälla gud, om du nu finns, låt mig komma till ett paradis den dagen jag dör.
Alldeles ensam
Usch. Känner mig alldeles ensam här i studentrummet. Är klyven i mitt val av framtid. Det finns inget jobb jag vill ha som jag kan få utan utbildning men samtidigt vill jag inte studera och lida av prestationsångest var och varannan dag. Jag skulle vilja stanna här och bygga upp ett nytt liv med nya vänner men samtidigt önskar jag inget hellre än att få komma hem och återgå till mitt tråkiga men ack så trygga liv i barndomsstaden.
Jag tror helt enkelt att jag har tappat livsgnistan. Vissa dagar tänker jag ut ett drömscenario: hus, bil, man, barn, hund, villa i Frankrike. Men trots alla dem bilderna i huvudet känner jag mig varken lycklig, hoppfull eller inspirerad till att fortsätta leva.
På måndag börjar jag universitetet. Jag ger det en vecka sedan hoppar jag av om det blir för jobbigt.
Ihålig som en holk
Ont i huvudet. Ständigt trött. Värk i ryggen, ilningar i tänderna, kramp i musklerna, knak i lederna, svid i ögonen och tom i bollen. Aptiten är helt borta. Till middag lyckades jag bara ta några tuggor av min kebabtallrik, senare fick jag tvinga i mig en isglass för att få något i magen. Förstår inte vad det är för fel på mig men troligtvis är det psykologiskt. Känner mig så tom. Musten har gått ur. Att vara ledsen är en sak. Glad en annan. Men ett liv utan känslor är ingenting att ha. Jag varken gråter eller skrattar. Så vad är jag då? Död? För första gången på många år kan jag göra vad jag vill utan att min ätstörning, OCD eller agorafobi hindrar mig och så kommer den här apatin över mig istället som en blixt från klar himmel! Ibland undrar jag om det finns någon där uppe som bestämt att jag aldrig ska få finna lyckan...
En bra vecka
Den här veckan har varit riktigt bra. Jag har vågat mig på en mängd saker, bl.a. har jag ringt till vårdcentralen för bokning av undersökning, beställt tid hos M-L för vaxning, tagit bilen ner till frissan alldeles ensam vilket resulterade i nyfärgat och fräscht hår samt gjort bra ifrån mig på det muntliga provet i Geografi B. Nu är det bara slutspurten kvar innan sommarlovet sedan blir det Bulgarien i en vecka och två månaders ledighet. Härligt!
Livsgnistan borttappad
Allting känns så hopplöst idag. Är det för att det är måndag måntro? Nej, jag tror jag återigen har tappat den där livsgnistan som krävs för att överhuvudtaget tycka något är roligt. De senaste månaderna har varit så konstiga. Jag kan skratta och le på dagen. Ha kul på riktigt. Men sedan när kvällen kommer ligger jag och gråter i min säng och tycker livet är värdelöst. Jag är någonstans mittemellan. Jag kan fortfarande må bra även fast jag vet hur hopplöst allting egentligen är.
Idag stänger sökningen till högskolan. I sommar kommer beskedet. Blir jag antagen? Om så är fallet, kommer jag ens att klara av att flytta hemifrån, till en ny stad, en ny skola, ett nytt liv? Lilla jag som inte ens kan gå och handla själv? Jag tror den borttappade livsgnistan inte kommer tillbaka just därför. För att jag är ful, värdelös och för att jag vet att jag inte kommer klara mig i höst. Jag kommer få flytta hem igen. Misslyckad med studieskulder och nedbrutet självförtoende. Bortglömd av alla de som går vidare i livet.
En liten grotta
Hos mina tanker är jag ensam. Här finns det ingen som hör mig. Bilder för min inre syn. Orden ekar. Jag koncentrerar mig och allt blir plötsligt tyst och stilla. Ingen har någonsin hört på mina tankar, det är bara jag här inne. Alldeles själv måste jag leva med denna inre röst som berättar för mig om livets stora gåta. Utan språket hade tankarna bara varit bilder. Utan synen hade tankarna bara varit rösten. Om jag hade födds blind och döv hade huvudet varit tomt då? Som i en liten grotta. Vart tog ljuset vägen?
När döden knackar på
På lördagsnatten fick jag ett meddelande - en nära väns mormor har dött efter utförd operation. De få tillfällena som vi träffades var hon så snäll och öppen mot mig. Även om jag inte kände henne så väl så gör det ont i hjärtat nu när hon gått bort.
Idag berättade en annan kompis för mig att våran gamla klasskamrat från sexårs upp till nian tagit livet av sig. Ensam och trött på allt hoppade han från balkongen..
Vad ska jag säga? Det är inte roligt när döden knackar på.
Idag berättade en annan kompis för mig att våran gamla klasskamrat från sexårs upp till nian tagit livet av sig. Ensam och trött på allt hoppade han från balkongen..
Vad ska jag säga? Det är inte roligt när döden knackar på.
Le för fan
Känner mig dum, ful och äcklig. Meningslös och oönskad. Jag söker kontakt, närhet och kärlek. Allt jag får tillbaka är tomma ord och kyla. Jag är som en svamp som tar åt mig allt runt omkring, både positivt och negativt. En gammal svamp som för länge sedan hade behövt tvättas och kramas ur för att bli helt ren igen. Men den tiden är förbi. Jag blir ärrad varje år, varje dag, varje minut. Jag lever i en värld som jag önskar vore bättre men som inte kan erbjuda mig något annat än det jag redan har. För det finns inget mer. Detta är allt. När jag dör är det över. Lika bra att njuta av helvetet innan det tar slut. Njuta av att plågas, njuta av skiten. Var glad för det förjävliga livet du har och le åt motgångarna, för snart har du ingenting att sysselsätta dig med längre. Döden är en evig tomhet och livet en långsam plåga. Le för fan.
Ljus och mörker
Jag har alltid haft en förmåga till att skapa ljus och mörker. Det räcker med att jag tänker på ett visst sätt. Jag kan se en sak, en person eller en stad med ljus och värme, med kvittrande fåglar och leende. Ta mig dit, jag vill ha det, jag vill vara den människan. Men ibland faller mörkret, vare sig jag vill det eller inte. Det som nyss var så fint och längtansfullt blir nu bara aska i mina tankar. Bort med dem. Fåglarnas sång försvinner i dimman, tätorten är rutten och människan är deperimenad. Allt på jorden ser jag ur två olika perspektiv. Ibland kan jag välja vilket, ibland inte. Se allting som det är. Men vad är verkligheten? En blind kan inte se, ändå finns det så mycket att titta på. En döv kan inte höra, ända finns det så mycket att lyssna till. Världen är subjektiv.
Tom och ensam
Känner mig tom och ensam idag. Tänker på någon som befinner sig på andra sidan jordklotet. Vi har aldrig träffats, aldrig pratat men ändå sitter jag här och funderar kring denna människa som gjort ett sådant intryck på mig. Kanske jag trots allt borde skatta mig lycklig. Jag har en familj, ett hem. Jag har möjligheter att bli vad jag vill och att leva det liv som jag själv väljer. Alla har inte det. Varför mår jag så dåligt i andras ställe? Är jag född att känna så mycket att jag till slut bara blir alldelse tom och trött? Idag är en sådan dag. Jag skulle må som bäst om hela världen var lycklig. Varför är det inte så? Varför bär jag andras känslor inom mig? Låt mig vara. Låt mig leva mitt liv. Låt mig bli fri.
Brand
Det brann här i staden igår. Jag och en kompis åkte in med bilen till centrum för att finna en massa lägenheter i ljusan låga. Hemsk. Idag stod det i tidningen att en liten flicka omkom. Jag mår alltid så dåligt av döden, speciellt när den tar barnen med sig hem. Jag tänker: "Vad gör den lilla flickan nu? Har hon det bra? Finns hennes minnen kvar eller är det bara tomhet på andra sidan? Kan hon känna smärta och förtvivlan över att hon dog eller är himlen en plats värd att längta till?"
Jag klarade det!
Var inne och shoppade i storstaden med mamma idag. Jag är så stolt över mig själv som lyckades handla och betala hela två gånger utan problem! Självklart var jag skakis, men jag kämpade mig igenom eländet och efter en stund försvann den jobbiga känslan. Jag fikade även mitt bland en massa folk utan att skaka det minsta. Är så nöjd över mitt presterande idag och även om jag vet att det är en lång bit kvar till att bli fullt frisk så har jag ändå börjat vandra på den rätta stigen nu och det gör mig så lycklig!
Jag vill sticka ut men inte vara annorlunda
Jag vill inte vara den som har på sig mjukiskläder när alla andra har jeans. Jag vill inte vara den som ligger ner när alla andra står upp. Jag vill inte vara den enda som är sjuk när alla andra är friska.
Varför har jag denna enorma längtan efter att få vara precis som alla andra samtidigt som jag så gärna vill sticka ut, vara unik och annorlunda? När jag träffar människor så skäms jag. Jag tänker på alla dumma tankar som jag har i mitt huvud och på alla dumheter som jag gjort. De ser på mig, vänner och bekanta. De minns den tiden då jag var så konstig, mådde så dåligt och skadade mig själv. Jag skäms för vad jag var men också för vad jag är nu. Att vara psykiskt sjuk är pinsamt, speciellt inför ens nära och kära.
Jag minns att pappa slutade prata med mig när jag mådde som sämst. Han kunde inte. Vad skulle han säga till sin dotter som vägrade att äta? Mamma grät ofta och sa att hon inte orkar mer. Jag tänker tillbaka på alla de scener, de sketcher då jag skämde ut och gjorde bort mig. Då jag uppförde mig som en barnunge och skadade de runt omkring. Jag vill kämpa och bli bäst i världen. Hjälpa andra och sprida lycka omkring mig. Men jag kan inte. Jag känner mig så värdelös. Så dum och hopplös. Snälla hjälp mig!
Jag ber, låt mig bli unik men snälla, snälla, inte annorlunda..
Varför har jag denna enorma längtan efter att få vara precis som alla andra samtidigt som jag så gärna vill sticka ut, vara unik och annorlunda? När jag träffar människor så skäms jag. Jag tänker på alla dumma tankar som jag har i mitt huvud och på alla dumheter som jag gjort. De ser på mig, vänner och bekanta. De minns den tiden då jag var så konstig, mådde så dåligt och skadade mig själv. Jag skäms för vad jag var men också för vad jag är nu. Att vara psykiskt sjuk är pinsamt, speciellt inför ens nära och kära.
Jag minns att pappa slutade prata med mig när jag mådde som sämst. Han kunde inte. Vad skulle han säga till sin dotter som vägrade att äta? Mamma grät ofta och sa att hon inte orkar mer. Jag tänker tillbaka på alla de scener, de sketcher då jag skämde ut och gjorde bort mig. Då jag uppförde mig som en barnunge och skadade de runt omkring. Jag vill kämpa och bli bäst i världen. Hjälpa andra och sprida lycka omkring mig. Men jag kan inte. Jag känner mig så värdelös. Så dum och hopplös. Snälla hjälp mig!
Jag ber, låt mig bli unik men snälla, snälla, inte annorlunda..
Jag är inte lycklig
Sitter just nu på mitt rum och tittar ut genom fönstret. För lite mindre än två år sedan hade jag en vacker utsikt, nu har åkrarna blivit förstörda av en stor motorväg och dess avfarter. Lite synd. Men jag kommer förhoppningsvis inte bo här i resten av mitt liv. Om jag bara tar mig samman så kommer jag att kunna flytta redan i höst. Men jag är inte lycklig. Jag blir så stressad. Åren skenar iväg och jag mår bara sämre och sämre. Alla dessa psykiska sjukdomar tar kol på mig. Jag som är en sådan klok och duktig flicka. Men jag är inte lycklig.
När jag läser böcker eller tittar på filmer där huvudpersonen blir illa behandlad så brukar jag tänka på hur jag själv skulle ha gjort och betett mig i samma situation. Det brukar sluta med att jag antingen skulle tagit livet av mig eller blivit galen. Jag är inte stark och jag är definitivt inte lycklig.
Jag lägger inte ut så många bilder här i bloggen. Mest beror det på att de jag blir nöjd med hamnar på mina andra blogg, eller så är det foton på mig själv, mina hundar eller nära och kära och dem bilderna vill jag inte visa här. Kanske senare om jag känner mig redo. Men än så länge vill jag vara anonym. Jag gillar att ta ljusa fotografier. Det är ett sätt för mig att föra in lite solsken trots mörkret. Men jag är inte lycklig.
När jag läser böcker eller tittar på filmer där huvudpersonen blir illa behandlad så brukar jag tänka på hur jag själv skulle ha gjort och betett mig i samma situation. Det brukar sluta med att jag antingen skulle tagit livet av mig eller blivit galen. Jag är inte stark och jag är definitivt inte lycklig.
Jag lägger inte ut så många bilder här i bloggen. Mest beror det på att de jag blir nöjd med hamnar på mina andra blogg, eller så är det foton på mig själv, mina hundar eller nära och kära och dem bilderna vill jag inte visa här. Kanske senare om jag känner mig redo. Men än så länge vill jag vara anonym. Jag gillar att ta ljusa fotografier. Det är ett sätt för mig att föra in lite solsken trots mörkret. Men jag är inte lycklig.
Är man det utsidan visar?
20 år. Nu är jag ingen tonåring längre. Känns konstigt, läskigt, overkligt och precis som vanligt. Varför måste man växa upp? Bli vuxen och klok, smart och ansvarsfull. Jag känner mig fortfarande som 15. Är man det utsidan visar? Kan man dö ung i en gammal kropp? Varför ler de som är sjuka och varför gråter de som har allt man kan önska?
Jag är rädd att ju äldre jag blir desto mer krav får jag på mig att bli vuxen. Jag vill inte. Låt mig vara den jag är. Jag ser alla runtomkring mig. Äldre och äldre blir de. Är jag en av dem eller har jag stannat? Jag är en åskådare. En alien hitsänd för att lära mig mer om människorna. Komplexa varelser har jag förstått. Vi försöker alla smälta in men utan att lyckas. Vi är publik åt varandra. Små ensamna öar. Ibland önskar jag att det fanns någon som kunde höra mina tankar. Det skulle bli mindre ensamt då.
Jag är rädd att ju äldre jag blir desto mer krav får jag på mig att bli vuxen. Jag vill inte. Låt mig vara den jag är. Jag ser alla runtomkring mig. Äldre och äldre blir de. Är jag en av dem eller har jag stannat? Jag är en åskådare. En alien hitsänd för att lära mig mer om människorna. Komplexa varelser har jag förstått. Vi försöker alla smälta in men utan att lyckas. Vi är publik åt varandra. Små ensamna öar. Ibland önskar jag att det fanns någon som kunde höra mina tankar. Det skulle bli mindre ensamt då.
En fånges tankar
Jag ser mig som ensam och rädd, fånge i mig själv. Det svåra med livet är inte att leva, utan att njuta av det man lever av. Borde någon av alla dem som inte fick den chansen fått tagit min? Någon som skulle älskat livet? Någon som skulle ha gjort det bästa av situationen då tårarna bränner och hjärtat värker? Någon som aldrig skulle ha sårat? Dem stackars oskyldiga barnen vars plats jag tog. Förlåt.
Jag ska göra det bästa av livet, jag lovar. Ge allt jag har och lite till. Om ni tittar ner på mig inom rimlig tid så ska ni inte tänka att där är hon som tog min plats, utan ni ska veta att där är hon som levde lyckligt.
Men vad är då lycka? Glädje. Så olika för var och en. Någonting man måste finna längs livets hårda, grusbelagda väg. Jag plockar upp en sten och kastar bort. Jag kastar och kastar men dem är mig övermäktiga. Så många, så många. Ett liv utan hinder är som en grusväg utan stenar. Men utan stenar hade det inte varit en grusväg. Utan hinder hade det inte varit ett liv.
Vi människor gråter som inget annat djur. Vi känner sorg utan smärta, vi påkallar ilska utan bråk, vi upplever glädje utan makt och vi förnimmer rädsla utan hot. Märkliga varelser. Smarta men ack så sårbara. En 19 årig flickas tankar. Hur kan dem vara så grymma?
Jag ska göra det bästa av livet, jag lovar. Ge allt jag har och lite till. Om ni tittar ner på mig inom rimlig tid så ska ni inte tänka att där är hon som tog min plats, utan ni ska veta att där är hon som levde lyckligt.
Men vad är då lycka? Glädje. Så olika för var och en. Någonting man måste finna längs livets hårda, grusbelagda väg. Jag plockar upp en sten och kastar bort. Jag kastar och kastar men dem är mig övermäktiga. Så många, så många. Ett liv utan hinder är som en grusväg utan stenar. Men utan stenar hade det inte varit en grusväg. Utan hinder hade det inte varit ett liv.
Vi människor gråter som inget annat djur. Vi känner sorg utan smärta, vi påkallar ilska utan bråk, vi upplever glädje utan makt och vi förnimmer rädsla utan hot. Märkliga varelser. Smarta men ack så sårbara. En 19 årig flickas tankar. Hur kan dem vara så grymma?
Jag säger det
Jag tänker inte säga orden. Jag vill inte, jag vägrar. Men ändå ligger dem där på tungan, så lätta att kläcka ur sig. Droppen som fick bägaren att rinna över har sedan länge fallit. Nu forsar det som vattenfall längs kanterna. Floder breder ut sig och skapar ett hav av tårar som aldrig tar slut. Jag har förlorat någonting som inte går att ta på men som är viktigare än allt annat. Varför lever vi bara en gång? Kan jag inte få en chans till? Få födas om till en lycklig människa? Jag tänker inte säga orden. Jag vill inte, jag vägrar. Men ändå ligger dem där på tungan, så lätta att kläcka ur sig. Jag ger upp.
Kanske, kanske det vackra stannar hos mig om jag gör så
Ser jag bra ut i spegeln? Jag tittar och tittar. Ibland kan jag tycka att jag är fin. Om det är lite halvmörkt och jag står en bit ifrån spegeln. Då är jag fin. Men någon gång måste man tända lampan. Ibland försöker jag lura mig själv. Då tittar jag i spegeln lite försiktigt med halvslutna ögon och så precis i det ögonblicket då jag tycker mig se vacker ut så går jag därifrån. Kanske, kanske det vackra stannar hos mig om jag gör så.
Varför?
Att jag fick OCD var nog inte bara anorexins fel. Eller jag fick nog ätstörningar för att jag alltid haft ett sådant kontrollbehov, så är det någonting jag ska skylla på så är det väl i grund och botten det. Redan innan jag blev sjuk så dubbelkollade jag allting. Har jag stavat rätt? K.o.l.l.a. v.a.r.j.e. b.o.k.s.t.a.v.
Har jag lagt ner läxorna i väskan? Lika bra att tittade både en och två gånger. Sparade jag mitt arbete. Jag trycker på sparaknappen en, två och tre gånger men likt förbannat så måste jag stänga ner och öppna upp dokumentet igen för att se så det finns kvar. Detta är sådant som fortfarande sitter i. Varje gång jag ska lämna in ett arbete så måste jag läsa igenom det precis innan jag skickar iväg det. Om någon annan läser arbetet så måste jag göra en extra koll efteråt för att se så den personen inte ändrat något. En sidan kan ju försvunnit. Text kan ha bytt plats. Ord kan ha blivit felstavade. Som sagt, kontrollbehov. Detta är dock ingenting som "stör" mig i vardagen. Jag är så van att det gå av sig självt.
Har jag lagt ner läxorna i väskan? Lika bra att tittade både en och två gånger. Sparade jag mitt arbete. Jag trycker på sparaknappen en, två och tre gånger men likt förbannat så måste jag stänga ner och öppna upp dokumentet igen för att se så det finns kvar. Detta är sådant som fortfarande sitter i. Varje gång jag ska lämna in ett arbete så måste jag läsa igenom det precis innan jag skickar iväg det. Om någon annan läser arbetet så måste jag göra en extra koll efteråt för att se så den personen inte ändrat något. En sidan kan ju försvunnit. Text kan ha bytt plats. Ord kan ha blivit felstavade. Som sagt, kontrollbehov. Detta är dock ingenting som "stör" mig i vardagen. Jag är så van att det gå av sig självt.
