Det är på riktigt
Det är skillnad på att banta och på att ha en ätstörning. Att äta lite och röra på sig mycket för att man vill vara smal som en modell är en sak men att höra dumma röster i huvudet och få ångest efter att ha ätit ett äpple är något helt annat. När jag äntligen hade blivit av med mina tvångstankar angående förbudet att kunna tänka på mat och godis så gick jag och funderade på alla de goda ting som jag en gång i framtiden kanske skulle kunna äta igen. Jag drömde om den ljuvliga chokladen Risen, Marabou och allt annat som får tungan att vattnas. Jag ville så gärna kunna äta det. Men vet ni vad? Jag kunde inte. Jag fick inte. Om jag trots alla förbud tog en endaste lite tugga rasade min värld samman. Jag blev tusen gånger tjockare nästa dag i spegeln och jag straffades hårt med panikångest och skuldkänslor. Vad tjänar det till att äta om man inte kan njuta och må bra av det? En ätstörning har man inte för att det är roligt. De som påstår att det är påhitt och löjligt kan likaväl säga att både autism och schizofreni är rena rama dumheterna. Allt sitter i hjärnan. Den styr. Tankar, känsor, rörelser, lukt, smak m.m. En störning i hjärnan kan därför orsaka oerhörda illusioner och röster som för personen i fråga verkar verkliga. När man dessutom svälter sig så tar hjärnan ännu mera stryk eftersom den till stor del består av fett som sakta försvinner. Även den klokaste måste se sig besegrad någon gång. Ni ser ju bara på det jag skrivit tidigare om min OCD, hur knäpp man kan bli. Jag vågade inte ens lämna ett glas vatten på diskbänken för att jag var livrädd att någon skulle ha hällt socker eller fett i det. Bestick kunde jag inte heller lägga ner på bordet eller någon annanstans av rädsla för att de skulle få med sig en smula av något onyttigt.
Varför man får en ätstörning kan ha sina olika anledningar. En närståendes dödsfall, mobbning, en bantning som går fel, misshandel, andra psykiska störningar m.m. Grejen är den att det inte är något man väljer utan det är ett sätt för vissa personer att hantera sina känslor på. En del skär sig, vissa tar droger och andra svälter sig. Det är med andra ord känslor fångade i handlingar. Känslor så starka att det leder till ett beroende, en ond cirkel som utan hjälp kan vara svår att stoppa. Jag tror ingen vill möta det okända i döden frivilligt. Det är något man gör om ljuset på jorden har slocknat och mörkret ses som en välsignelse.
Så stressad
Även om jag äter ordentligt idag så känner jag fortfarande av den där stressen över att fixa min frukost snabbt. Lite konstigt kanske, men det sitter väl i. Likaså när jag är lite mindre hungrig och inte orkar ta en så stor portion av maten så blir jag rädd att någon i familjen ska kommentera det. Vilket också oftast händer fast inte på samma sätt som då jag var sjuk. Nu säger de oftast: Vad lite då åt. Är du inte hungrig? Var det inte gott?
En anledning
Jag läste ut en bok idag. En sann bok om en tonåring som knarkade sig till döds. Den var sorglig och nu är jag ledsen, berörd och tom. Det finns de som dör med flit, de som dör av misstag, de som lever och så vi mittemellan.
Sjuk eller frisk?
Jag minns den där sommaren för några år sedan. Jag tittade mig i spegeln och tyckte att jag blivit så mycket smalare. Bröstbenen lekte under huden och kläderna hängde, men jag åt precis som vanligt. Visserligen rörde jag på mig väldigt mycket men varje helg slank det ner både godis och pizza, så sjuk det var jag då icke. Såg jag kanske i syne? Min OCD sade mig att inte lita på mig själv. Jag måste finna vågen!
Mamma och pappa hade den fortfarande gömd sedan året innan då jag för andra gången gått ner mig i en svacka. Jag hittade dock den lilla maskinen efter en stunds letande. Den låg i garderoben under en trave med kläder. Hjärtat bultade. Hur skulle jag reagera? Jag klev sakta upp som vore vågen av glas. (Det var den ju också men ni förtstår vad jag menar). Siffrorna steg men till min bestörtning, glädje och fasa stannade dem på ynka 42 kg. Jag kunde knappt tro det! Här stod jag, frisk som en nötkärna utan något som helst anorektisktliknande beteende och vägde lika lite som jag gjort när jag var som sjukast. Hur var detta möjligt?
Men där och då, när mitt huvud förstod hur lite jag vägde, så blev jag sjuk...igen.
Jag kunde inte lämna
Jag kunde inte heller lägga bestick på bordet. Det kunde ju faktiskt finnas smulor där. Extra kalorier med andra ord. Tänk vad ens hjärna kan ställa till det för en. Det spelar ingen roll hur klok man är. Hur duktig man är i skolan. Hur bra barndom man haft. En psykisk sjukdom kan drabba vem som helst och då spelar det ingen roll vem du är eller vad du tidigare fått lära dig.
Anorexia del 3
Efter kanske ett halvår blev jag frisk från min anorexi. Den lilla boken jag hade använt försvann, men i hemlighet ersattes den av andra tvångstankar. Det skönaste var dock att depressionen var som bortblåst. Jag kunde äta vad jag ville och umgås med mina vänner på ett normalt sätt igen. (även om mitt liv såg helt annorlunda ut mot innan sjukdomen). Men så året efter fick jag åter ett slag i magen. Jag var inte lycklig. Det spelade ingen roll hur mycket och vad jag åt. Lyckan kom inte för det. Så jag slutade äta, den här gången nästan helt. Till frukost tog jag en frukt, till middag två frukter och till kvällsmat åt jag det som stod till buds så länge det inte var för onyttigt.
Jag gick ner i vikt väldigt fort. Poff, så var 10 kg borta. Längre hann jag inte gå innan två av mina bästa vänner sade till kuratorn. Jag satt i klassrummet då någon knackade på dörren. Lärarinnan öppnar, säger några ord sedan vänder hon sig om mot mig. Alla andra gör likadant. Det var kuratorn som ville att jag skulle komma.
På vägen ner till hennes rum berättade hon att det var två stycken som ville träffa mig. "Nej", tänkte jag. "Bara det inte är mina föräldrar." Men så sade hon att det var två tjejor. "Kanske två läkare?" Men så var inte fallet.
När hon öppnade dörren satt mina två närmsta vänner där och grät. Tydligen var de rädda för att jag skulle bli arg på dem för att de skvallrat. Det blev jag såklart inte men efter mötet var jag tvungen att besöka skolsköterskan som sedan ringde till BUP ännu en gång. Några månader senare blev jag återigen "frisk".
Anorexin del 2
En dag när mamma och jag var ute och gick med hunden och jag utbrast;
"Visst är jag duktig som går promenader varje dag nu?" så svarade hon; "Ja, men nu får du inte gå ner mera i vikt."
Jag kommenterade aldrig det hon sade. Inombords var jag arg och ledsen. Besviken av att inte ha fått samma positiva respons som innan.
Vänner och bekanta började också ändra attityd. Plötsligt var jag inte så duktig längre. "Du kanske inte borde gå ner mera nu!"
Telefonen ringde mer än en gång. Vänners föräldrar ville höra hur det var med mig och se så att allt stod rätt till. Även lärare ringde hem och frågade, och tydligen var det någon som spionerade på mig och rapporterade för hemma visste dem alltid om jag hade ätit eller inte i skolan. Mamma ville att jag skulle gå till skolsköterskan och ta längd och vikt. Jag vägrade och så när den dagen kom då mamma hade beställt tid gick jag och en kompis ner på stan istället. Men inte slapp jag undan för det. När vi satt i korridoren några timmar senare kom en lärarinna och drog med mig ner till sköterskan där jag fick veta svart på vitt att min förut så alldeles för höga kurva nu var alldeles för låg. Hon ringde hem... och till BUP. Då började jag gråta. Dels för att jag inte tyckte att jag hade något problem och dels för att hon hotade mig med tvångsmatning och berättade diverse skrämmande historier. När jag kom tillbaka till klassrummet stirrade alla på mig. Jag var tårögd, röd och svullen. När det så blev rast vände sig eleverna om och gick mot mig istället för ut och då dem frågade vad som hänt började jag gråta igen. Både mina vänner och engelskaläraren försökte trösta samtidigt som jag berättade allt. På vägen till toan mötte vi en rad andra elever som stirrade frågande då mina vänner gjorde allt för att trösta mig. Snart visste hela skolan om min ätstörning..
Då jag först förstod att jag faktiskt hade problem var en dag då jag satt på mig rum och kände mig lite småhungrig. Jag gick ner till skafferiet för att ta mig en macka när plötsligt en röst i mitt huvud sade åt mig att jag inte fick äta den. Jag stod där, chockad och förvånad och stirrade på smörgåsen jag hade i handen. Plötsligt började tårarna rinna utefter mina kinder. "Varför kan jag inte äta den? Vad är det för fel på mig? Vad gör jag nu?" Det hela slutade med att jag slängde in mackan i skafferiet igen och gick upp på mitt rum.
När nu mamma och pappa också fått svar på att jag hade en ätstörning så började de såklart ha mera uppsikt på vad jag åt. Jag fick veta senare av mamma att min psykolog på BUP hade skällt ut henne och pappa jättemycket och hotat med att dem kan ta mig ifrån dem om jag inte blir bättre. Hittills hade vågen visat neråt varje gång och min vikt låg nu runt 42 kg.
Jag minns när jag vart tvingad att äta potatismos med hamburgare. Först tänkte jag slänga tallriken i golvet. Men efter en massa bråk och skrik satte jag mig inne i vardagsrummet på pianostolen och tvingade i mig maten med händerna. Jag knådade det jävla potatismoset mellan fingrarna och åt medan tårarna sprutade. Jag tror mamma och pappa blev lite chockade över att se hur svårt det faktiskt var för mig att äta..
Anorexin del 1
Så blev det dags att gå till skolsyster för den årliga kontrollen av längd och vikt som alla elever måste göra. Efteråt satte vi oss ner för att prata. Jag visste att något inte var som det skulle och när hon vände på dataskärmen och visade min viktkurva förstod jag vad som var fel. Den ena linjen, min vikt, låg långt över den andra, den normala vikten. "Du kanske borde tänka lite på vad du äter," sa hon. "Visst," svarade jag och bestämde mig där och då för att börja banta så jag kunde visa henne nästa år hur duktigt jag varit.
Jag började cykla till och från skolan varje dag. Eftersom jag bodde på landet så tog det mig kanske 15 minuter, dessutom var min kondition så urusel att jag fick gå i många av uppförsbackarna. Jag minns hur jag så innerligt önskade att jag plötsligt skulle få anorexi. Alla som hade den sjukdomen blev så smala och fina och inte hade jag en aning om att jag redan där och då hade fått in en demon i mitt huvud.
Ett annat minne jag har är när mamma, jag och mormor åker bil på väg mot storstan för att shoppa. Jag sitter i baksätet, glad och upprymd över livet och allt vad det innebär. Lycklig och stolt utbrister jag;
"Mormor vet du? Jag har gått ner 4 kg!" Mamma visste redan om det och fyllde i; "Hon har börjat med godislöfte."
"Men gud vad duktig du är," svarade mormor och jag kände hur stoltheten växte i takt med att min kropp blev allt mindre.
Förutom av släktingar så fick jag mycket bra respons av mina vänner och deras familjer. Även lärarna tyckte jag blivit riktigt duktig och hälsosam. "Hur mycket har du gått ner nu? Jag önskar jag var lika duktig som du! Vad starkt av dig att ha slutat med godis!" Det var ord jag fick höra varje dag.
En av mina vänner vägde också lite för mycket och även hon ville börja på den resa som jag lite smått styrt in på. Vi satt och skämtade om det först, men det hela slutade med att vi spottade i hand på att gå ner ett antal kg inom en viss tid. Efter ett par veckor avbröt hon dieten, men det gjorde inte jag...
Till en början kunde jag fortfarande äta fikabröd, men ju längre in i sjukdomen jag kom ju mindre onyttigt kunde jag få i mig utan ångest. Först räckte det med en promenad varje gång jag fikat, men efter ett tag var inte det tillräckligt för att få bort ångesten som börjat växa sig allt större, så jag bestämde mig för att sluta helt för att slippa dras men denna konstiga känsla som jag aldrig upplevt så starkt förut.
Nu åt jag varken godis eller fikabröd, dessutom gick jag fortfarande mina 3 promenader om dagen som jag innan bara gått när jag ätit något onyttigt. Vikten rasade och jag minns att när jag skulle klä på mig min rosa favoritkjol så föll den pladask till golvet. "Jahopp," tänkte jag. "Jag får väl ta på mig något annat då."
