Känner mig ensam och bortglömd. Någon tappade bort mig och nu står jag vid vägkanten och väntar på en lift som aldrig anländer. Min agorafobi är borta, julen närmar sig med stormsteg, jag kom in på den enda utbildningen som jag sökte och ville gå - men ändå.. Vad tjänar det till att uppfylla allt i livet som borde göras om lyckan trots det inte infinner sig?

 

Jag vill göra allt och ingenting. När jag var sjuk ville jag bli frisk. Nu när jag är frisk vill jag bli sjuk. Jag vill sakta tyna bort för att demonstrativt bevisa att livet inte är till för alla. Somliga får det bättre på andra sidan... eller?

Snälla gud, om du nu finns, låt mig komma till ett paradis den dagen jag dör.