thefighter

Det gick faktiskt riktigt bra på biblioteket trots att jag var tvungen att fråga efter böckerna, trots att jag var tvungen att reservera en av dem, trots att jag fick använda mina händer och betala "böter" och trots att jag fick skriva in min mailadress i deras dator. Jag är så stolt över mig själv! På vägen hem skulle mamma handla och för att ändra på mina socialvanor bestämde jag mig för att följa med in, ta vagnen, lämna vagnen och packa ner alla varor. (Vilket jag alltid brukade göra förr.) Jag kände mig så stark att jag erbjöd mig att skjutsa mamma till möbelaffären. Vi tog en sväng där inne och tittade på lampor, soffor och mattor. Sedan åkte vi hem, jag sittandes bakom ratten. Det gick super! ^^

Håller just nu på att läsa en bok om KBT. KBT är en typ av behandlingsform för personer med psykiska sjukdomar som bl.a. agorafobi. Där står det att man under en panikattack ska försöka tänka igenom varför man reagerar som man gör och nu tror jag att jag kommit på det. Eller jag har nog vetat det hela tiden, men nu kan jag liksom sätta ord på mitt beteende.

Egentligen är jag inte nervös för att handla, betala i kassan, gå in i affären, vistas bland människor, stå i kö, köra bil själv osv. Det står att en agorafobiker är rädd för situationer man inte kan fly ifrån, sant, men varför vill jag kunna fly?

Det jag är rädd för är att vara nervös. Så fort jag känner de där skakningarna, adrenalinet, hjärtslagen som slår fortare och fortare, andetagen som blir kortare, kroppen som blir ryckig och stel - då blir jag rädd. Inte för att dö, vilket tydligen är rätt vanligt bland de med agorafobi, utan för att göra bort mig, inte kunna hålla i saker, inte kunna skriva, äta, prata, röra mig. Min rädla utvecklas till panik och så får jag en attack vilket resulterar i ännu större rädla och nervositet inför nästa sociala situation. Det blir som en ond spiral som gör att jag blir nervös för att bli nervös och så blir jag nervös och då blir jag rädd att andra ska märka och sen när de väl gör det så får jag panik. 

Så, nu har jag kommit en bit på vägen i alla fall. Alltid en bra början att kunna analysera och förstå varför jag gör som jag gör. Ska till biblioteket idag och låna engelskaböcker till skolan. Förhoppningsvis går det bra och även om det inte gör det så får jag inte ge upp. Jag måste försöka acceptera att jag är nervös, att jag skakar. Det visar ju bara att man lever. 

Snön har förresten kommit hit nu. Mysigt!
          

Jag känner mig som ett litet barn. En bortskämd snorunge som aldrig följer med på släktträffar, som aldrig ställer upp och skjutsar mina föräldrar, som inte ens besöker min farmor fast hon fått en stroke. Allt är agorafobins fel. Eller det sista beror nog mest på att jag inte vill se farmor i så dåligt skick. Har svårt för sådant där. Kanske för att jag själv är så rädd för döden och för att börja gråta inför andra. Det är så jobbigt att ingen vet om hur det egentligen ligger till. Jag vill inte framstå som bortskämd, elak, omogen eller dum. Men om jag berättar kommer jag troligtvis ses som galen, knäpp, sjuk och besvärlig istället. Inget bra det heller. Så vad ska jag göra? Försöka bota mig själv? Psykologen som jag gick till för ett år sedan var inget vidare. Hon fokuserade bara på anorexin. Det är ju inte den jag vill ha hjälp med! Jag vill bli helt fri någon gång, inte bara fysiskt. 

 En bild på en vissen blomma i min trädgård. Lika vissen som jag känner mig.
   

Var inne i storstan igår och shoppade. Gick riktigt bra först. Skulle hitta en vinterjacka, så sprang runt i alla affärerna och letade. Efter ett par timmar fann jag den ultimata jackan med en matchande halsduk till i en av affärerna, dessutom hade dem en jättefin stickad tröja där som jag ville ha.
"Det här vill jag ha!" sade jag till mamma.
Men när jag kom ut från provhytten kände jag hur kroppen inte kunde bära mig längre. Händerna skakade och benen blev bara svagare och svagare.
"Eller förresten..." Jag började tveka. Skulle jag klara av att gå fram till kassan och betala? Men jag ville ju så gärna ha jackan... Jag är ingen person som shoppar onödigt mycket grejer (kanske märks) just därför var detta så viktigt för mig. Jag hade hittat det jag sökte efter, tyckte jättemycket om det, mamma var med, det var inte alltför mycket folk i affären och på kortet fanns väl sparade pengar som gav mig tillåtelse att unna mig något för en gångs skull. 
"Jag tror inte jag vill ha det..." kläckte jag ur mig. 
"Men.." Mamma såg förvånad ut. "Du tyckte ju om det så mycket. Klart du ska köpa det!" 
"Nej..." 

Vi gick ut ur affären tomhänta. Jag kände hur nära tårarna jag var och mamma sade åt mig flera gånger; 
"Ska vi inte gå tillbaka och köpa jackan? Jag ser ju att du så gärna vill ha den." 
"Nej, jag vill inte prova något mer nu.." svarade jag.   
Men som tur var lugnade jag ner mig efter en halvtimme. Mamma kom med förslaget att hon kunde hjälpa mig med pengarna om det var det som hade fått mig att tveka och då fick jag en idé. Eftersom jag inte visste om mitt kort skulle fungera i affären så sade jag att jag måste ta ut pengar ur automaten, och då kunde mamma betala med mina pengar och sina så slipper jag stå framme i kassan själv. Jag sa att jag tog det som en förtidig julklapp.

Efter några timmar var det dags att köpa skor. Jag hittar ett par jättefina svarta stövlar men när vi går fram till kassan frågar mamma;
"Ska jag betala nu och så ger du mig pengar, eller ska vi testa och se om ditt kort fungerar i affären? så vet du det till sen."
"Nja...jao. jag kan ju testa.."
Jag hinner liksom inte bli rädd utan jag tar fram mitt kort, betalar utan problem trots att kortläsaren läser av fel en gång, och går därifrån utan minsta skakning i kroppen! Det kändes så himla bra och från att ha trott att min värld skulle rasa samman så fick jag livsgnistan åter! Detta ska jag kämpa för!