thefighter

Skrivet 6/11 - 2010

Hej dagboken! Jag tänker nu berätta allting från början då jag starkt funderar på att söka hjälp. 

Jag kan inte säga exakt när det inträffade första gången, det kom liksom smygande. Jag märkte att jag blev mer och mer nervös inför vardagliga situationer och tillslut utvecklades detta till ångest/panikattacker.
 
Jag har alltid hatat mina händer och att min röst skakar så mycket när jag blir nervös eller rädd. Inför redovisningar vill jag inte gärna vara den som håller i papper, skriver på tavlan eller demonstrerar någonting med hjälp av händerna. Men under hela min vanliga skoltid (läser på distans nu) lärde jag mig att kontrollera detta och i vissa fall till och med koppla bort nervositeten helt. 

I somras, då jag lyckades ta körkort, växte mitt självförtroende något enormt. Jag kunde träffa nya människor, umgås och göra saker jag verkligen ville. Jag kände mig så stark och så stolt att när allting vände kom det som en chock. Visst har jag alltid känt en liten nervositet inför det sociala. En pirrande känsla, oftast positiv. Men plötsligt började det bli jobbigt att betala i kassan, träffa människor och hämta ut paket på posten. En dag hände något jag aldrig varit med om förut. När jag stod där framme i kassan var allting som vanligt, jag skulle bara köpa en godispåse till pappa. Men så började jag skaka något enormt och jag blev tvungen att använda båda mina händer för att få ner kontokortet i apparaten. Jag kunde knappt pricka siffrorna för att slå koden och när jag tackade nej till kvittot brast min röst. Killen bakom disken tittade på mig som om han var rädd att jag skulle börja gråta. Det gjorde jag också, fast inte förens jag kom ut ur affären. Helt förtvivlad åkte jag hem med tårarna strömmandes nerför mina kinder. Jag blev rädd. Tänk om det händer igen? Jag började tänka på det dag som natt. Hur jag för mitt liv inte ville uppleva den känslan igen. 

Nästa gång det hände var när jag och familjen skulle åka och rösta. Jag hade så stora problem med att få ner blanketterna i kuverten att jag var nära att ge upp. Mamma, som gått in i samma bås som mig, undrade nog vad jag höll på med. När jag sedan gick fram för att lämna mina röster kunde jag inte gör annat än att bara släppa ner dem på bordet tillsammans med mitt körkort. Att artigt räcka fram dem var det inte tal om. Mina armar hade slutat fungera. Efterråt skakade mina ben så mycket att jag knappt kunde stå och händerna blev jag tvungen att stoppa ner i fickorna. Aldrig tidigare hade jag känt mig så liten och värdelös som då.   

Tredje gången det inträffade var med mina vänner Je, De och Pe. Jag känner dessa tjejer väl och har aldrig varit nervös inför dem tidigare. Vi skulle umgås hemma hos Je där jag varit många gånger förut. Ingenting var alltså nytt; inte människorna, inte platsen, inget! Pe och De är äldre än mig och Je. De bor i Motala. Medan de var på väg gick Je för att möta mig. På vägen pratade vi om hur kul det skulle bli med Pe`s maskerad som skulle hållas hos henne nästa lördag. Allting var som vanligt men när jag sedan kom in till Je började mina händer skaka. Jag kunde knappt sträcka fram handen och hälsa på hennes hund och att knyta upp skorna var en plåga. Jag trodde nervositeten skulle gå över efter ett tag, det är ju alltid lite pirrigt när man träffas först, men den höll i sig. Vi satt ett par timmar på Je`s rum och samtalade och hela tiden hade jag händerna hårt knutna i knät. Jag kunde inte ens plocka upp min mobil för att kolla hur mycket klockan var. Plöstligt kom De på idén att vi kunde spela lite spel, så vi gick ner i köket och satte oss. Jag mådde nu riktigt dåligt och när det så blev min tur att spela fick jag panik. Jag låtsades att jag skulle på toa och satt sedan där gråtfärdig och försökte få mina händer och ben att sluta skaka. Jag lyckades trots allt genomföra ett par spelrundor men ljög sedan om att jag skulle hem och äta. Resten av kvällen spenderades med tårar. 

Nästa panikattack inträffade hemma hos Je igen. Vi hade varit ett par timmar bara hon och jag och som alltid haft väldigt roligt ihop. Senare på kvällen ropade hennes föräldrar att maten var klar och jag blev snällt nog också bjuden. Jag tog lite middag, kyckling som jag älskar, och satte mig vid bordet. Men efter ett par tuggor så gick det bara inte längre. Jag har nog aldrig tyckt avstånde varit så långt mellan tallriken och munnen som då. Mina händer skakade så mycket att jag insåg att jag aldrig skulle få i mig något, istället försökte jag dricka lite cola men det blev bara ett par klunkar då jag nära på skvimpade ut allt trots att jag höll glaset med båda händerna. Det hela slutade med att jag artigt tackade för maten och ljög om att jag hade magknip och tyvärr inte kunde äta upp. En tid spenderades nere vid matbordet medan Je åt sin middag. Trots attacken kunde jag konversera med hennes familj utan problem. Dock satt jag med händerna hårt knutna i knät. Väl uppe på Je´s rum kunde jag inte hålla mig utan brast ut i gråt. Hon satt och höll om mig samtidigt som jag berättade hur det låg till och varför jag betett mig så konstigt. Vid det här laget hade även de anorektiska tankarna kommit tillbaka då jag kände att mitt liv ändå var förstört. Min vikt var åtminstone något som jag kunde styra över till skillnad från panikattackerna. Jag berättade att jag inte skulle kunna gå på Pe´s maskerad och att hon skulle få gå själv, vilket hon också gjorde. 

Jag har försökt att undvika alla liknande situationer så gott det går men jag vet att jag inte kan leva vidare på det här sättet. Förr eller senare måste jag genomgå denna känsla igen.

Jag och J skulle ha en Halloween-kväll med M och Je och inför detta behövde vi handla mat. Jag sa att J kunde betala så kunde jag ta ut pengar sedan och ge till henne, men det föll sig så att allt det vi skulle ha i affären inte fanns där och J menade då på att jag kunde handla det återstående på ICA eftersom det skulle gå på så pass lite att jag inte behövde ta ut några pengar. Jag fick såklart panik. Min kompis visste ju ingenting om mina panikattacker. Vi gick in i affären. Allting kändes lugnt och fint till en början. Inga skakningar. Vi stod och pratade framme vid kassan och jag skyndade mig att ta upp pengarna ur plånboken för att slippa göra det sedan. Detta lyckades jag med utan problem men precis då, när J gått bort för att plocka ner varorna och jag räckt fram mina pengar, kom paniken. Hela kroppen började skaka. Jag fick svårt att röra mig. Hur ska jag kunna sträcka fram handen och ta emot växeln? tänkte jag bekymrat. Så jag gjorde det bästa av situationen vilket var att låtsas att det kliade på höger arm. Då kunde jag stödja den med vänster hand samtidigt som jag tog emot pengarna av kassörskan. Så fånigt och så dumt, men jag lyckades i alla fall att genomföra affärsbesöket. 

Jag har varit med om flera liknande incidenter men detta är några av de jobbigaste. (Har dock upplevt värre nu men det visste jag ju inte när jag skrev det här i min dagbok för över ett år sedan) Jag har inga problem med att vistas bland mycket folk så länge de låter mig vara ifred och jag slipper använda mina händer. Jag läste på ungdomsmottagningens hemsida att om man börjar få problem i vardagen och säger nej till saker man egentligen vill göra så är det dags att söka hjälp. Härom dagen tackade jag nej till två kompisar som frågade om jag ville se Saw 3D med dem. Självklart ville jag det! Men det gick såklart inte. Ska man på bio måste man handla godis och köpa biljetter, dessutom kan jag inte äta något onyttigt på grund av anorexin. Jag önskar jag var tillräckligt modig att ta livet av mig men det är jag inte. Istället försöker jag samla kraft till att söka hjälp. Världen är ju så underbar och det finns så mycket jag vill se och göra men som jag inte klarar av. Varför?