thefighter -

Jag kommer ihåg hur stressad jag var varje morgon, under min sjukdomstid, när jag skulle göra frukost. Jag ville inte att någon i familjen skulle se att jag inte bredde på smör på mackan. Jag ville inte att de skulle se då jag struntade i att hälla mjölk och lägga en klick jordgubssylt i flingskålen. Jag brukade stå inne på mitt rum vid elementet och stressäta det lilla jag hade för att ingen skulle hinna se vilken liten portion det var. När mamma sedan kom på mig blev hon väldigt arg och besviken.

Även om jag äter ordentligt idag så känner jag fortfarande av den där stressen över att fixa min frukost snabbt. Lite konstigt kanske, men det sitter väl i. Likaså när jag är lite mindre hungrig och inte orkar ta en så stor portion av maten så blir jag rädd att någon i familjen ska kommentera det. Vilket också oftast händer fast inte på samma sätt som då jag var sjuk. Nu säger de oftast: Vad lite då åt. Är du inte hungrig? Var det inte gott?