thefighter

Jag kan inte säga exakt när det började, det kom liksom smygande. Jag märkte att jag blev mer och mer nervös inför vardagliga situationer tills jag en dag fick en fullfjädrad panickattack.

 

Jag har alltid hatat att mina händer och min röst, ja praktiskt taget hela min kropp, darrar så mycket när jag blir nervös. När jag var yngre var jag jämt tvungen att ha tjocka lager med papper eller en pärm inunder på redovisningarna för att mitt manus inte skulle skaka mig ur händerna. Hade jag tur kunde jag gå och tala skapligt normalt. Trots detta var nervositeten inte ett så stort problem för mig under den här tiden. Den var obehaglig men inte mycket värre än för någon annan av mina vänner. Under högstadiet kunde jag till och med koppla bort nervositeten helt och skolan, liksom vardagslivet, flöt på riktigt bra. 

 

För två somrar sedan lyckades jag ta körkort. Mitt självförtroende växte något enormt och jag kände mig oövervinnerlig. Under lovet kunde jag träffa nya människor, umgås och hitta på vad jag ville utan att känna mig blyg och antisocial. Det var som att det räckte med att ha lyckats en gång för att hela livet skulle bli ett himlarike... trodde jag. Den styrka och stolthet jag kände varade inte särskilt länge. 

 

Efter bara några månader började det plötsligt kännas jobbigt att betala i kassan, träffa nya människor och hämta ut paket på posten. En dag hända något som jag aldrig varit med om förut. När jag stod där framme i kassan på Lidl tedde sig allting först som vanligt. Jag skulle bara köpa en godispåse till pappa. Men plötsligt började mina händer skaka något enormt och att få ner kortet i kortläsaren blev en upplevelse för sig. När jag väl lyckats pricka rätt kunde jag knappt slå koden med mina egenstyrande fingrar och dåliga motorik. När jag så tackade nej till kvittot brast min röst och killen i kassan stirrade på mig som om han var rädd att jag skulle börja gråta i affären. Som tur var lyckades jag hålla mig tills jag kom ut. Helt förtvivlad åkte jag hem med tårarna rinnandes utefter kinderna. Jag insåg att något var fel och började älta det som hänt dag som natt. Den känslan jag känt ville jag aldrig mer behöva uppleva.