Jag känner mig som ett barn
Jag känner mig som ett litet barn. En bortskämd snorunge som aldrig följer med på släktträffar, som aldrig ställer upp och skjutsar mina föräldrar, som inte ens besöker min farmor fast hon fått en stroke. Allt är agorafobins fel. Eller det sista beror nog mest på att jag inte vill se farmor i så dåligt skick. Har svårt för sådant där. Kanske för att jag själv är så rädd för döden och för att börja gråta inför andra. Det är så jobbigt att ingen vet om hur det egentligen ligger till. Jag vill inte framstå som bortskämd, elak, omogen eller dum. Men om jag berättar kommer jag troligtvis ses som galen, knäpp, sjuk och besvärlig istället. Inget bra det heller. Så vad ska jag göra? Försöka bota mig själv? Psykologen som jag gick till för ett år sedan var inget vidare. Hon fokuserade bara på anorexin. Det är ju inte den jag vill ha hjälp med! Jag vill bli helt fri någon gång, inte bara fysiskt.
En bild på en vissen blomma i min trädgård. Lika vissen som jag känner mig. 
