Anorexin del 2
En dag när mamma och jag var ute och gick med hunden och jag utbrast;
"Visst är jag duktig som går promenader varje dag nu?" så svarade hon; "Ja, men nu får du inte gå ner mera i vikt."
Jag kommenterade aldrig det hon sade. Inombords var jag arg och ledsen. Besviken av att inte ha fått samma positiva respons som innan.
Vänner och bekanta började också ändra attityd. Plötsligt var jag inte så duktig längre. "Du kanske inte borde gå ner mera nu!"
Telefonen ringde mer än en gång. Vänners föräldrar ville höra hur det var med mig och se så att allt stod rätt till. Även lärare ringde hem och frågade, och tydligen var det någon som spionerade på mig och rapporterade för hemma visste dem alltid om jag hade ätit eller inte i skolan. Mamma ville att jag skulle gå till skolsköterskan och ta längd och vikt. Jag vägrade och så när den dagen kom då mamma hade beställt tid gick jag och en kompis ner på stan istället. Men inte slapp jag undan för det. När vi satt i korridoren några timmar senare kom en lärarinna och drog med mig ner till sköterskan där jag fick veta svart på vitt att min förut så alldeles för höga kurva nu var alldeles för låg. Hon ringde hem... och till BUP. Då började jag gråta. Dels för att jag inte tyckte att jag hade något problem och dels för att hon hotade mig med tvångsmatning och berättade diverse skrämmande historier. När jag kom tillbaka till klassrummet stirrade alla på mig. Jag var tårögd, röd och svullen. När det så blev rast vände sig eleverna om och gick mot mig istället för ut och då dem frågade vad som hänt började jag gråta igen. Både mina vänner och engelskaläraren försökte trösta samtidigt som jag berättade allt. På vägen till toan mötte vi en rad andra elever som stirrade frågande då mina vänner gjorde allt för att trösta mig. Snart visste hela skolan om min ätstörning..
Då jag först förstod att jag faktiskt hade problem var en dag då jag satt på mig rum och kände mig lite småhungrig. Jag gick ner till skafferiet för att ta mig en macka när plötsligt en röst i mitt huvud sade åt mig att jag inte fick äta den. Jag stod där, chockad och förvånad och stirrade på smörgåsen jag hade i handen. Plötsligt började tårarna rinna utefter mina kinder. "Varför kan jag inte äta den? Vad är det för fel på mig? Vad gör jag nu?" Det hela slutade med att jag slängde in mackan i skafferiet igen och gick upp på mitt rum.
När nu mamma och pappa också fått svar på att jag hade en ätstörning så började de såklart ha mera uppsikt på vad jag åt. Jag fick veta senare av mamma att min psykolog på BUP hade skällt ut henne och pappa jättemycket och hotat med att dem kan ta mig ifrån dem om jag inte blir bättre. Hittills hade vågen visat neråt varje gång och min vikt låg nu runt 42 kg.
Jag minns när jag vart tvingad att äta potatismos med hamburgare. Först tänkte jag slänga tallriken i golvet. Men efter en massa bråk och skrik satte jag mig inne i vardagsrummet på pianostolen och tvingade i mig maten med händerna. Jag knådade det jävla potatismoset mellan fingrarna och åt medan tårarna sprutade. Jag tror mamma och pappa blev lite chockade över att se hur svårt det faktiskt var för mig att äta..
