thefighter

En otroligt jobbigt grej under denna OCD-period var då det hade kommit ett skräp på gångstigen i skogen där jag brukade gå varje dag med hundarna. Rundan var lång och anorexin sade åt mig att gå den minst en gång om dagen, men min OCD ville inte veta av skräpet som nu plötsligt dykt upp på vägen. Jag vet inte vad det var för jag såg det bara ett par gånger i ögonvrån. Jag visste var det låg och när det var dags att börja kisa eller titta upp mot himlen. Första gången var dock jobbig eftersom jag då vart överrumplad av skräpet på backen. Som tur var hade jag lärt mig att titta bort rätt fort, nästan som en reflex. Tänka sig, min kropp hade utvecklat en reflex mot skräp!

Tvångstankarna började mer och mer gå av sig själva. Ibland fattade jag inte förens efteråt alla de ritualer som jag faktiskt gjorde hela tiden, dag ut och dag in. Det blev min vardag. Men det var inte det som var det läskigaste, utan att jag i vissa stunder blev så trött i huvudet att jag var tvungen att tänka samma tvångstankar om och om igen för att de skulle gå in. Nu hade jag med andra ord en rad olika tvångstankar som jag dessutom ofta var tvungen att tänka om flera gånger varje gång de dök upp. "Jag kommer aldrig bli fri", tänkte jag. Många gånger försökte jag bota mig själv men det slutade bara med att jag hittade på nya tankar för att lugna de tidigare. Nätet i min hjärna spann sig allt större.