thefighter

Det kanske låter konstigt men i hela denna process var det faktiskt inte anorexin som var det jobbigaste, det var den OCD som jag sakta men säkert utvecklade. Om jag då, vid 14 års ålder hade vetat att jag i 5 år framöver skulle få dras med tankar som flera gånger i minuten fick mig att göra knäppa saker eller behöva tänka på ett speciellt sätt, så vet jag inte om jag hade orkat leva. För ett år sedan var jag på väg att acceptera att dem aldrig skulle försvinna. Jag är glad att jag sökte hjälp en sista gång. Det fick mig att börja ta tag i det hela och faktiskt kämpa mig till en frisk hjärna.  

Det började med att jag vart rädd för att bli tjock i och med anorexin.
"Tänk", sa min hjärna, "om du äter saker som du tror att du inte stoppat i dig?"
"Ja, du har rätt", svarade jag. "Hur kan jag egentligen veta att jag inte ätit den där chokladen i kylskåpet som plötsligt är borta? Det kanske inte var mamma som åt den, utan jag!"

Detta blev början på den mest plågsamma tvångstanken över alla dem jag hade eller senare skulle få. Först sade den åt mig att jag inte fick titta på något ätbart förutom då jag faktiskt åt. Med andra ord började jag blunda varje gång jag gick förbi köket. Så fort någon kom, tuggandes på något, tittade jag bort eller förbi. Efter ett par månader blev det värre. "Tänk", sade min hjärna, "om du har ätit allt det du ser skräpet av?" "Ja", svarade jag. "Tänk om jag har ätit det godiset som låg i påsen på backen där? Tänk om jag var inne på McDonald´s och tog en hamburgare? Hur kan jag med 100 % säkerhet veta att jag inte gjorde det?" Plötsligt fick jag inte ens titta på något som kunde ha haft något ätbart i sig. Varje gång vi åkte förbi McDonalds tittade jag bort. När jag var ute och gick med hundarna tittade jag upp i himlen eller rakt fram. När jag var på stan tittade jag förtvivlat åt alla håll, snabbt och ofokuserat för att minska risken att få syn på något ätbart eller något skräp. Förr eller senare fick jag ju syn på saker som var förbjudna och då genast började en rad tankar sätta fart i mitt huvud. Plötsligt hade jag inte bara ätit den där mackan i morse, utan även choklad, godis, glass, hamburgare, pasta eller vad jag nu kunde råkat lägga blicken på under dagen.  

För att hantera detta utvecklade jag en ny tvångstanke och det var även här som min lilla bok kom in i bilden. Dock måste jag säga att jag under denna tid även utvecklade stark depression och ångest, så tydligen hjälpte det inte så mycket. Men den nya tvångstanken som lugnade mig lite då jag fick syn på något ätbart eller något skräp gick ut på att jag skulle föreställa mig vad som kunde varit i godisen, kakan, pastan osv. "Om jag nu ätit den där hamburgaren", sade jag till min hjärna, "så borde jag ju vara säker på att den inte innehåller t.ex. sylt." 
"Du har rätt," svarade min hjärna då. "Det kan ju faktiskt ha varit röd sylt i hamburgaren, men eftersom du inte ätit den så kan du inte veta svaret." Nu var jag med andra ord tvungen att tänka mig olika sylter, krämer eller liknande i varje ätbar grej som jag såg. Otroligt jobbigt, men det lugnande min första och jobbigaste tvångstanke.

Den lilla boken var ett som litet extra hjälpmedel för att lugna tvångstankarna. Den var så liten att jag smidigt kunde ha den i fickan och den fick följa med mig överallt. Varje gång jag rörde på mig eller åt något så skrev jag ner det i boken. Mina vänner undrade vad jag höll på med. Jag ljög och sade att jag fått så dåligt minne att jag måste skriva ner vad jag gör under dagarna för att komma ihåg det. Jag har än idag ingen aning om ifall de trodde på mig, men de skulle ändå aldrig kunnat gissa sig till hur läget egentligen var, och det var huvudsaken. Varje kväll läste jag igenom det jag skrivit. Ofta skrev jag ner det i min dagbok också samtidigt som jag gick igenom allt i huvudet.
Promenerat till och från skolan. Ätit en leverpastejmacka, två köttbullar, lite pasta, ketchup...osv.
Jag slutade helt enkelt att lita på mitt eget minne. 

En av de mera "synliga" tvångstankarna var den som kom sen. För att slippa tänka på allt ätbart slutade jag säga dem orden. Smörgås, macka, choklad. Jag fick svårare och svårare att prata. Hela tiden var jag tvungen att komma på synonymer eller förklara mig runt ett ord. Om jag så ändå i vissa sammanhang vart tvingad till att säga något förbjudet var jag tvungen att upprepa ordet tyst för mig själv och samtidigt tänka på alla dessa krämer och sylter. Oerhört jobbigt när man sitter någonstans med människor runt sig. Oftast låtsades jag att jag harklade mig eller så gjorde jag något ljud samtidigt så man inte skulle höra min viskning. Ännu värre blev det när jag tillslut inte ens fick säga saker som kunde kopplas ihop till ät-ord. Pigg, kunde förknippas med piggelin. Glas kunde förknippas med glass. God kunde förknippas med godis. Ni kan ju själva tänka er hur ledsen, förtvivlad och rädd jag var. Min hjärna höll på att utvecklas till ett nät som sakta spann sig allt större och slingrigare inuti mitt huvud. Jag började bygga upp murar som skulle ta mig fem år att rasera. På kvällarna tänkte jag mina tvångstankar ända in i sömnen. I mina drömmar drömde jag att jag frossade i onyttigheter och när jag så vaknade nästa dag hade jag ännu mera tvångstankejobb framför mig. "Hur kan jag veta att det jag drömde verkligen var en dröm? Tänk om det inte var det utan att jag egentligen frossade i godis igår?" 
Huvudet värkte, det blev svårare att koncentrera sig och depressionen blev allt värre. Inte sällan började jag gråta på dagarna och fick ofta ringa hem från skolan. Hemma låg jag mest i sängen. Antingen grät jag eller så stirrade jag in i väggen och tänkte alla mina tvångstankar. 
"Du behöver nog prata med någon.." sade mamma oroligt. Alla trodde det var anorexin som gjorde mig ledsen och inte ens dem på BUP fick veta vad som egentligen bekymrade mig. Jag ville kriga själv. Men när jag sen blev frisk, i alla fall för en tid, så försvann inte min OCD - den hade bara börjat...