Anorexin del 1

Det hela började när jag var 13 år gammal. Jag ägnade inte en tanke åt mat eller träning, både på gott och ont. Jag åt vad jag ville, var glad och lycklig men å andra sidan vägde jag 65 kg, vilket för en flicka med min längd var väldigt mycket över normalt.

Så blev det dags att gå till skolsyster för den årliga kontrollen av längd och vikt som alla elever måste göra. Efteråt satte vi oss ner för att prata. Jag visste att något inte var som det skulle och när hon vände på dataskärmen och visade min viktkurva förstod jag vad som var fel. Den ena linjen, min vikt, låg långt över den andra, den normala vikten. "Du kanske borde tänka lite på vad du äter," sa hon. "Visst," svarade jag och bestämde mig där och då för att börja banta så jag kunde visa henne nästa år hur duktigt jag varit.

Jag började cykla till och från skolan varje dag. Eftersom jag bodde på landet så tog det mig kanske 15 minuter, dessutom var min kondition så urusel att jag fick gå i många av uppförsbackarna. Jag minns hur jag så innerligt önskade att jag plötsligt skulle få anorexi. Alla som hade den sjukdomen blev så smala och fina och inte hade jag en aning om att jag redan där och då hade fått in en demon i mitt huvud.

Ett annat minne jag har är när mamma, jag och mormor åker bil på väg mot storstan för att shoppa. Jag sitter i baksätet, glad och upprymd över livet och allt vad det innebär. Lycklig och stolt utbrister jag;
"Mormor vet du? Jag har gått ner 4 kg!" Mamma visste redan om det och fyllde i; "Hon har börjat med godislöfte."
"Men gud vad duktig du är," svarade mormor och jag kände hur stoltheten växte i takt med att min kropp blev allt mindre.

Förutom av släktingar så fick jag mycket bra respons av mina vänner och deras familjer. Även lärarna tyckte jag blivit riktigt duktig och hälsosam. "Hur mycket har du gått ner nu? Jag önskar jag var lika duktig som du! Vad starkt av dig att ha slutat med godis!" Det var ord jag fick höra varje dag. 

En av mina vänner vägde också lite för mycket och även hon ville börja på den resa som jag lite smått styrt in på. Vi satt och skämtade om det först, men det hela slutade med att vi spottade i hand på att gå ner ett antal kg inom en viss tid. Efter ett par veckor avbröt hon dieten, men det gjorde inte jag...

Till en början kunde jag fortfarande äta fikabröd, men ju längre in i sjukdomen jag kom ju mindre onyttigt kunde jag få i mig utan ångest. Först räckte det med en promenad varje gång jag fikat, men efter ett tag var inte det tillräckligt för att få bort ångesten som börjat växa sig allt större, så jag bestämde mig för att sluta helt för att slippa dras men denna konstiga känsla som jag aldrig upplevt så starkt förut.

Nu åt jag varken godis eller fikabröd, dessutom gick jag fortfarande mina 3 promenader om dagen som jag innan bara gått när jag ätit något onyttigt. Vikten rasade och jag minns att när jag skulle klä på mig min rosa favoritkjol så föll den pladask till golvet. "Jahopp," tänkte jag. "Jag får väl ta på mig något annat då."
Trackback
RSS 2.0