thefighter

Det är konstigt det där hur man kan skämmas så mycket för att man inte mår bra psykiskt. Är det kanske för att många runt omkring bara tror man söker uppmärksamhet? Eller är det kanske för att man anses som galen? Otacksam? Dum? Ouppfostrad? Jobbig? Irriterande? Kostsam för samhället helt utan anledning? För det är ju det många tror; att man mår dåligt utan anledning. Men så är det ju inte... Visst, på ett sätt är ju psykiska sjukdomar väldigt onödiga och något som man "kan slippa" på ett helt annat sätt än fysiska åkommor, men det gör ju inte att den sjuke kan rå för sitt tillstånd mer för det. "Åh, vad onödigt att jag mår dåligt. Lika bra jag gaskar upp mig och blir glad igen." Det fungerar ju inte så...tyvärr.  

Det blir nästan ännu värre när man egentligen har det bra. Jag har en underbar familj, underbara vänner, lätt för mig i skolan, många hobbys jag tycker om att göra men ändå mår jag inte som jag borde. Och vad händer då? Jo, jag skäms. Ordentligt. 

Bjuder på en bild av en liten humla som jag fotade i somras. Humlor är nog de sötaste insekterna och fjärilar de vackraste.