thefighter

Hos mina tanker är jag ensam. Här finns det ingen som hör mig. Bilder för min inre syn. Orden ekar. Jag koncentrerar mig och allt blir plötsligt tyst och stilla. Ingen har någonsin hört på mina tankar, det är bara jag här inne. Alldeles själv måste jag leva med denna inre röst som berättar för mig om livets stora gåta. Utan språket hade tankarna bara varit bilder. Utan synen hade tankarna bara varit rösten. Om jag hade födds blind och döv hade huvudet varit tomt då? Som i en liten grotta. Vart tog ljuset vägen?