thefighter

Usch. Känner mig alldeles ensam här i studentrummet. Är klyven i mitt val av framtid. Det finns inget jobb jag vill ha som jag kan få utan utbildning men samtidigt vill jag inte studera och lida av prestationsångest var och varannan dag. Jag skulle vilja stanna här och bygga upp ett nytt liv med nya vänner men samtidigt önskar jag inget hellre än att få komma hem och återgå till mitt tråkiga men ack så trygga liv i barndomsstaden.

 

Jag tror helt enkelt att jag har tappat livsgnistan. Vissa dagar tänker jag ut ett drömscenario: hus, bil, man, barn, hund, villa i Frankrike. Men trots alla dem bilderna i huvudet känner jag mig varken lycklig, hoppfull eller inspirerad till att fortsätta leva.

 

På måndag börjar jag universitetet. Jag ger det en vecka sedan hoppar jag av om det blir för jobbigt.