thefighter

Nu tror jag att jag har kommit på en av anledningarna till att jag gillar anorexin så mycket, att jag får återfall hela tiden. Man behöver inte prata. Det syns. Folk ser att något inte är som det ska. Jag kan vara tyst, skratta, springa, leka, gråta, skämta. Andra kanske inte kan förstå varför men de ser att något inte står rätt till. Jag behöver inte berätta. Att gå omkring och låtsas hela tiden är inget kul. Det tär på en. Även om jag skäms ögonen ur mig bara jag tänker tanken på att gå ner igen så är det en trygghet och ett sätt för mig att säga att jag faktiskt inte mår bra. För det gör jag inte. Jag är fortfarande den där förvirrade fjortonåringen som inte vet vad hon ska göra med sitt liv, sig själv och alla tankar.

Jag läste ut en bok idag. En sann bok om en tonåring som knarkade sig till döds. Den var sorglig och nu är jag ledsen, berörd och tom. Det finns de som dör med flit, de som dör av misstag, de som lever och så vi mittemellan.