thefighter

Jag vill inte vara den som har på sig mjukiskläder när alla andra har jeans. Jag vill inte vara den som ligger ner när alla andra står upp. Jag vill inte vara den enda som är sjuk när alla andra är friska.

Varför har jag denna enorma längtan efter att få vara precis som alla andra samtidigt som jag så gärna vill sticka ut, vara unik och annorlunda? När jag träffar människor så skäms jag. Jag tänker på alla dumma tankar som jag har i mitt huvud och på alla dumheter som jag gjort. De ser på mig, vänner och bekanta. De minns den tiden då jag var så konstig, mådde så dåligt och skadade mig själv. Jag skäms för vad jag var men också för vad jag är nu. Att vara psykiskt sjuk är pinsamt, speciellt inför ens nära och kära.

Jag minns att pappa slutade prata med mig när jag mådde som sämst. Han kunde inte. Vad skulle han säga till sin dotter som vägrade att äta? Mamma grät ofta och sa att hon inte orkar mer. Jag tänker tillbaka på alla de scener, de sketcher då jag skämde ut och gjorde bort mig. Då jag uppförde mig som en barnunge och skadade de runt omkring. Jag vill kämpa och bli bäst i världen. Hjälpa andra och sprida lycka omkring mig. Men jag kan inte. Jag känner mig så värdelös. Så dum och hopplös. Snälla hjälp mig!

Jag ber, låt mig bli unik men snälla, snälla, inte annorlunda..