Revyn med en annan handling
Jag minns när hela familjen slog sig ner framför tv:n för att tillsammans titta på Två ägg i högklackat. Ni vet, en av de där roliga revyerna som man kan åka och se live på somrarna om man vill. Det stod ett spritskåp på scenen under den föreställningen och där i fanns en flaska bananlikör. Nu såhär i efterhand blir jag nästan arg på mig själv. Arg för att jag lät min OCD styra mitt liv så mycket under hela min tonårstid. Arg för att jag inte kunde koncenterar mig på annat än den där likörflaskan. Arg för att jag slösade så mycket tid på helt onödiga ting.
Såklart fick jag inte dricka bananlikör. Det såg så godisaktigt ut. Farligt, farligt. Men tänk om jag hade druckit? Tänk om jag fått i mig alla de kalorier som med stor sannolikhet ryms i en sådan stor och gul flaska? Genast började tvångstankarna mala i huvudet. "Nej, jag kan inte ha druckit bananlikör, jag vet ju inte ens hur det smakar. Det kan lika gärna finnas sylt i."
Vi den här tiden hade även min OCD gått så långt att jag alltid var tvungen att både tänka och visualisera sylten på samma gång. Jag satt hela revyn igenom, med halvslutna ögon, och försökte att undgå att titta på bananlikören. Så fort jag råkade få syn på den av misstag var jag tvungen att tänka och se framför mig hur det kunde finnas sylt i. Eftersom jag inte hade druckit av den så kunde jag ju inte veta säkert, eller hur? Och det var det som gladde mig. Jag kunde inte veta om den smakade lakrits, jordgubb eller hallon. Jag kunde inte veta om den var salt, sur eller söt. För jag hade ju inte druckit! Men hela tiden var jag tvungen att övertala min hjärna om att så var fallet.
Det värsta av allt under min tid med tvångssyndrom var att alla dessa "scenarion" sparades. En kväll ett år senare kunde jag få för mig att jag druckit bananlikör och så var hela karusellen igång igen. Suck. Jag förundras idag över att jag ens orkade leva med allt det här i 5 år. Jag måste ha varit väldigt envis eller också dum i huvudet.
Såklart fick jag inte dricka bananlikör. Det såg så godisaktigt ut. Farligt, farligt. Men tänk om jag hade druckit? Tänk om jag fått i mig alla de kalorier som med stor sannolikhet ryms i en sådan stor och gul flaska? Genast började tvångstankarna mala i huvudet. "Nej, jag kan inte ha druckit bananlikör, jag vet ju inte ens hur det smakar. Det kan lika gärna finnas sylt i."
Vi den här tiden hade även min OCD gått så långt att jag alltid var tvungen att både tänka och visualisera sylten på samma gång. Jag satt hela revyn igenom, med halvslutna ögon, och försökte att undgå att titta på bananlikören. Så fort jag råkade få syn på den av misstag var jag tvungen att tänka och se framför mig hur det kunde finnas sylt i. Eftersom jag inte hade druckit av den så kunde jag ju inte veta säkert, eller hur? Och det var det som gladde mig. Jag kunde inte veta om den smakade lakrits, jordgubb eller hallon. Jag kunde inte veta om den var salt, sur eller söt. För jag hade ju inte druckit! Men hela tiden var jag tvungen att övertala min hjärna om att så var fallet.
Det värsta av allt under min tid med tvångssyndrom var att alla dessa "scenarion" sparades. En kväll ett år senare kunde jag få för mig att jag druckit bananlikör och så var hela karusellen igång igen. Suck. Jag förundras idag över att jag ens orkade leva med allt det här i 5 år. Jag måste ha varit väldigt envis eller också dum i huvudet.
Kommentarer
Trackback
