thefighter

Jag ser mig som ensam och rädd, fånge i mig själv. Det svåra med livet är inte att leva, utan att njuta av det man lever av. Borde någon av alla dem som inte fick den chansen fått tagit min? Någon som skulle älskat livet? Någon som skulle ha gjort det bästa av situationen då tårarna bränner och hjärtat värker? Någon som aldrig skulle ha sårat? Dem stackars oskyldiga barnen vars plats jag tog. Förlåt. 

Jag ska göra det bästa av livet, jag lovar. Ge allt jag har och lite till. Om ni tittar ner på mig inom rimlig tid så ska ni inte tänka att där är hon som tog min plats, utan ni ska veta att där är hon som levde lyckligt. 

Men vad är då lycka? Glädje. Så olika för var och en. Någonting man måste finna längs livets hårda, grusbelagda väg. Jag plockar upp en sten och kastar bort. Jag kastar och kastar men dem är mig övermäktiga. Så många, så många. Ett liv utan hinder är som en grusväg utan stenar. Men utan stenar hade det inte varit en grusväg. Utan hinder hade det inte varit ett liv. 

Vi människor gråter som inget annat djur. Vi känner sorg utan smärta, vi påkallar ilska utan bråk, vi upplever glädje utan makt och vi förnimmer rädsla utan hot. Märkliga varelser. Smarta men ack så sårbara. En 19 årig flickas tankar. Hur kan dem vara så grymma?