Allt kan gå förlorat
Min OCD bidrog till att jag blev rädd för att förlora allt omkring mig. Den sade åt mig att inte lita på någonting. Ingenting är som det verkar. Saker som jag lärt mig, som jag tycker om och som jag är stolt över kan försvinna på ett ögonblick. Jag älskade (och älskar fortfarande) att teckna, därför sade min OCD åt mig att jag var tvungen att göra det varje dag oavsett om jag ville eller inte, om jag hade inspiration eller var helt tom i huvudet. Glömde jag att teckna kunde min förmåga försvinna.
Jag fick inte heller kolla på "dålig konst", då blev jag rädd att det skulle smitta av sig och att mina verk skulle se likadana ut. Om jag ändå råkade få syn på en dåligt tecknad bild var jag tvungen att gå in på Devianart, slå upp duktiga konstnärer och sedan stirra på deras verk innan jag kunde stänga av datorn och andas ut för stunden.
Jag var också rädd att jag skulle förvandlas till någon annan. Såg jag en tjock person på tv fick jag för mig att jag skulle komma att se ut precis som honom eller henne om jag inte tänkte mina tvångstankar. Jag fick ofta titta bort och vissa program kunde jag inte se överhuvudtaget för att det blev för påfrestande. Jag var även skräckslagen över att jag skulle förlora mina och ta upp andras egenskaper istället. När jag såg en film om en flicka som inte kunde läsa fick jag för mig att jag också skulle mista den förmågan. Det konstiga var att det kunde aldrig vara tvärtom. Att titta på vackra människor gjorde inte mig vackrare och att se på begåvade personer gjorde inte mig mer begåvad. OCD:n ville trycke ner och förstöra.
Men vem skyller jag på egentligen? Jag föddes inte med OCD, det var något jag utvecklade under min tonårstid. Det var jag själv som tryckte ner och stampade på min egen personlighet, på mitt utseende och mina handlingar. Det var jag som såg till att min hjärna fick makten, kontrollen och viljan att såra.
