thefighter

Nu har jag berättat ganska mycket om vad min OCD gick ut på och vad som rörde sig i mitt huvud. Jag har alltså under olika perioder inte kunnat prata ordentligt, inte kunnat läsa alla ord korrekt eller säga min hunds namn, inte kunnat se på tv, inte kunnat gå utanför huset, inte kunnat säga siffror och inte kunnat titta på mat eller skräp. Istället var jag tvungen att tänka på sylt, på vackra personer, på namn, på låga nummer. Jag var tvungen att svälja, stampa med foten, röra något med höger hand eller forma ljud samtidigt som jag tänkte en av de bra tankarna. Är det då så konstigt att jag under vissa dagar i mitt liv inte ville leva längre? Att jag grät varje dag och fick åka hem från skolan lite då och då för att jag inte klarade av att leva som en normal människa? Nej, jag är tvärtom förvånad över att jag fortfarande lever.