Såhär blev jag fri
En enda liten underbar tanke, som egentligen var ganska självklar, fick mig att sakta, sakta blir av med min OCD efter fem långa och plågsamma år. Varje gång dumheterna dök upp i mitt huvud tänkte jag: ”Det här är bara tvångstankar, inget att bry sig om.” Nu kanske ni undrar ”Kom du inte på det förens nu?” Jo, den meningen hade jag försökt älta om och om igen utan resultat, men när jag till slut kom på idén att göra den till en tvångstanke så lyckades jag bli fri. Varje gång de dumma tankarna dök upp så var jag tvungen att tänka på denna tanke istället. Till slut gick det av sig självt och mot slutet av den här fasen i mitt liv hade jag nästan bara denna enda, bra och positiva meningen i huvudet innan murarna rasade och mina tankar släpptes lösa. Äntligen var jag som alla de kompisar jag avundsjukt beundrat för deras frihet. Alla de människor som kan tänka på vad dem vill, när dem vill, hur dem vill. Som inte har en mur inom sig. Jag blev mitt riktiga jag igen. Varje dag möts jag av glädje i att sitta en hel minut utan en enda tanke i huvudet, av att somna till tystnaden och läsa i ro. Det är alldeles, alldeles underbart.
Fortfarande dyker dumma tankar upp ibland som en reflex likt när man bränner sig. Det är trots allt inte så konstigt att fem års systematiskt tänkande ploppar upp i huvudet då och då, men nu ler jag bara år hjärnans förmåga till minnen och föser sedan undan tanken utan vidare notering. Jag må ännu har anoretiska drag, jag må fortfarande ha en släng av agorafobi men trots detta så ler jag mycket mera nu när jag har fått tillbaka en stor del av den frihet som många människor i livet så länge strävar efter. De dumma tankarna finns där men jag behöver inte längre göra långa ritualer för att stå ut med dem. Min hjärna har varit ett monster som jag själv har skapat men efter långt om länge så börjar vi så smått, så smått att bli vänner igen. Trots allt så söker vi båda efter total frihet men på olika vis.
