thefighter

Jag har alltid haft en förmåga till att skapa ljus och mörker. Det räcker med att jag tänker på ett visst sätt. Jag kan se en sak, en person eller en stad med ljus och värme, med kvittrande fåglar och leende. Ta mig dit, jag vill ha det, jag vill vara den människan. Men ibland faller mörkret, vare sig jag vill det eller inte. Det som nyss var så fint och längtansfullt blir nu bara aska i mina tankar. Bort med dem. Fåglarnas sång försvinner i dimman, tätorten är rutten och människan är deperimenad. Allt på jorden ser jag ur två olika perspektiv. Ibland kan jag välja vilket, ibland inte. Se allting som det är. Men vad är verkligheten? En blind kan inte se, ändå finns det så mycket att titta på. En döv kan inte höra, ända finns det så mycket att lyssna till. Världen är subjektiv.