thefighter

Något som är typiskt för människor med OCD är att ju längre man har sjukdomen desto värre blir det. För mig kunde en tanke vara, som jag nämnt tidigare, att jag var tvungen att tänka på vackra och fina personer för att själv inte riskera att bli ful. Hjärnan arbetade såklart emot mig och flera gånger om dagen dök hemska och groteska bilder på människor upp för mitt inre. Efter en tid med denna typ av tvångstanke räckte det inte längre med att bara tänka på en vacker människa för att lindra ångesten. Både den fula och den vackra personen var tvugna att vara så lika som möjligt; samma kön, samma land, okända eller kända. Skulle jag t.ex. få upp en ful bild på en okänd kvinna ifrån Ryssland som jag inte kunde namnet på så var jag tvungen att snabbt få upp en inre illusion på en vacker okänd kvinna ifrån Ryssland som jag inte visste namnet på. Och ja, till och med tecknade personer ingick i denna typ av tvång.

 

Alla mina olika tvångstankar utvecklades även så att det allt eftersom inte längre lönade sig att bara se bilder eller tänka ord i huvudet. Jag var tvungen att göra båda samtidigt OCH få in den rätta känslan. Vad är då den rätta känslan? Jag vet inte om jag skrivit om detta tidigare men när man tänker så har man alltid en "extra" tanke i huvudet. Vi har den som vi hör som vår egen röst och så den som inte hörs men som man vet finns där. Tänk t.ex. på en hund. Säg ordet hund med dina tankar och se bilden för ditt inre samtidigt som du någonstans långt bort vet att varje gång du upprepar ordet hund så menar du ordet elefant. Två tankar i en alltså. BÅDA dessa tankar var tvunga att vara riktade rätt för att min OCD skulle få lugn och ro, i alla fall för stunden.