Jag hade OCD för andras skull

Att tänka på namn, siffror och människor för min egen skull var en sak, men att göra det för andra en helt annan. Tycker jag om en människa vill jag den väl. Som sjuk var det samma sak som att åta sig dubbelt så många tvångstankar.
 
För mig var det viktigt att dem jag fattade tycke för behöll sitt vackra yttre, sin trygghet och lycka. Innan jag visste ordet av lade jag mer än hälften av mina tvång å andras vägnar. Jag var tungen att för mitt inre se dem i perfekta situationer. Jämföra dem med andra vackra personer. Rada upp dem för mitt inre och sätta likamedtecken emellan. Jag var tvungen att föreställa mig kändisar vars konserer var slutsålda. Vars fans skrek av glädje när de såg dem. Hur alla de mötte blev fulla av kärlek och iver. 
 
Det var hemskt! Jag gick ständigt omkring med en rädsla över att kanske råka förstöra någons liv. "Tänk om jag gör en annan människa ful? Tänk om jag grusar någons karriär? Dödar andras nära och kära? Tar allt som betyder något från dem jag tycker om?" Jag kände en sådan skuld öven något som jag inte ens kunde råda över. Jag trodde verkligen jag hade den makten, det ansvaret för mig själv och andra. Det var en enorm börda som gjorde hjärtat tungt och oron nästan outhärdlig - och allt detta på grund av att jag önskade andra lycka.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0