Svårt att berätta
Det blev inget bra igår. Brorsan fick skjutsa mamma och pappa. Jag blev så ledsen och besviken på mig själv att när de sedan kom hem runt 10 på kvällen låg jag i min säng och grät. Pappa tände en brasa och kom sedan upp till mig för att säga att vi kunde sitta där nere och mysa framför tv:n. Jag torkade snabbt tårarna innan han såg något, och så gick jag ner till dem andra. Självklart märkte de att jag inte var som jag brukar, men när mamma frågade vad som var fel ljög jag och sade att jag hade ont i huvudet. Efter deras uppmaningar tryckte jag i mig lite värktabletter till ingen nytta och lade mig vid tv:n invirad i ett täcke framför den värmande eldstaden. Jag vet inte om de fattade ändå för mamma tjatade hela tiden om att jag skulle ha huvudet i hennes knä och innan vi gick och lade oss gav pappa mig en kram.
Idag känns det lite bättre. Hämtade ut paketet tillsammans med pappa och det gick fint.
Att hämta ut ett paket
Att det kan vara så jobbigt att bara göra en sådan simpel sak som att gå till Pream och hämta ut ett paket. Men har man agorafobi kan det vara rena mardrömmen. Idag ska jag skjutsa mina föräldrar till en restaurang och då ska jag åka hem till mormor och morfar en stund under tiden. Eftersom jag fick ett meddelande igår om att ett paket jag beställt kan hämtas ut på macken så tänkte jag att jag kunde fixa det på samma gång så jag inte behöver bry mig mera om det. Men som sagt... rena mardrömmen.
Det jobbigaste med denna situation är;
♥ att behöva göra något själv
♥ att behöva använda mina händer som alltid skakar som asplöv
♥ att behöva köra bil som jag inte blivit helt van vid än
Att prata och konversera med andra människor är inte så jobbigt för mig så länge jag känner mig trygg. I en sådan här situation kan det dock blir oerhört plågsamt. Jag vill verkligen inte behöva göra som sist och springa ut ur affären med gråten i halsen..
Det jobbigaste med denna situation är;
♥ att behöva göra något själv
♥ att behöva använda mina händer som alltid skakar som asplöv
♥ att behöva köra bil som jag inte blivit helt van vid än
Att prata och konversera med andra människor är inte så jobbigt för mig så länge jag känner mig trygg. I en sådan här situation kan det dock blir oerhört plågsamt. Jag vill verkligen inte behöva göra som sist och springa ut ur affären med gråten i halsen..
Att skämmas
Det är konstigt det där hur man kan skämmas så mycket för att man inte mår bra psykiskt. Är det kanske för att många runt omkring bara tror man söker uppmärksamhet? Eller är det kanske för att man anses som galen? Otacksam? Dum? Ouppfostrad? Jobbig? Irriterande? Kostsam för samhället helt utan anledning? För det är ju det många tror; att man mår dåligt utan anledning. Men så är det ju inte... Visst, på ett sätt är ju psykiska sjukdomar väldigt onödiga och något som man "kan slippa" på ett helt annat sätt än fysiska åkommor, men det gör ju inte att den sjuke kan rå för sitt tillstånd mer för det. "Åh, vad onödigt att jag mår dåligt. Lika bra jag gaskar upp mig och blir glad igen." Det fungerar ju inte så...tyvärr.
Det blir nästan ännu värre när man egentligen har det bra. Jag har en underbar familj, underbara vänner, lätt för mig i skolan, många hobbys jag tycker om att göra men ändå mår jag inte som jag borde. Och vad händer då? Jo, jag skäms. Ordentligt.
Bjuder på en bild av en liten humla som jag fotade i somras. Humlor är nog de sötaste insekterna och fjärilar de vackraste.
Det blir nästan ännu värre när man egentligen har det bra. Jag har en underbar familj, underbara vänner, lätt för mig i skolan, många hobbys jag tycker om att göra men ändå mår jag inte som jag borde. Och vad händer då? Jo, jag skäms. Ordentligt.
Bjuder på en bild av en liten humla som jag fotade i somras. Humlor är nog de sötaste insekterna och fjärilar de vackraste.
Anorexin del 1
Det hela började när jag var 13 år gammal. Jag ägnade inte en tanke åt mat eller träning, både på gott och ont. Jag åt vad jag ville, var glad och lycklig men å andra sidan vägde jag 65 kg, vilket för en flicka med min längd var väldigt mycket över normalt.
Så blev det dags att gå till skolsyster för den årliga kontrollen av längd och vikt som alla elever måste göra. Efteråt satte vi oss ner för att prata. Jag visste att något inte var som det skulle och när hon vände på dataskärmen och visade min viktkurva förstod jag vad som var fel. Den ena linjen, min vikt, låg långt över den andra, den normala vikten. "Du kanske borde tänka lite på vad du äter," sa hon. "Visst," svarade jag och bestämde mig där och då för att börja banta så jag kunde visa henne nästa år hur duktigt jag varit.
Jag började cykla till och från skolan varje dag. Eftersom jag bodde på landet så tog det mig kanske 15 minuter, dessutom var min kondition så urusel att jag fick gå i många av uppförsbackarna. Jag minns hur jag så innerligt önskade att jag plötsligt skulle få anorexi. Alla som hade den sjukdomen blev så smala och fina och inte hade jag en aning om att jag redan där och då hade fått in en demon i mitt huvud.
Ett annat minne jag har är när mamma, jag och mormor åker bil på väg mot storstan för att shoppa. Jag sitter i baksätet, glad och upprymd över livet och allt vad det innebär. Lycklig och stolt utbrister jag;
"Mormor vet du? Jag har gått ner 4 kg!" Mamma visste redan om det och fyllde i; "Hon har börjat med godislöfte."
"Men gud vad duktig du är," svarade mormor och jag kände hur stoltheten växte i takt med att min kropp blev allt mindre.
Förutom av släktingar så fick jag mycket bra respons av mina vänner och deras familjer. Även lärarna tyckte jag blivit riktigt duktig och hälsosam. "Hur mycket har du gått ner nu? Jag önskar jag var lika duktig som du! Vad starkt av dig att ha slutat med godis!" Det var ord jag fick höra varje dag.
En av mina vänner vägde också lite för mycket och även hon ville börja på den resa som jag lite smått styrt in på. Vi satt och skämtade om det först, men det hela slutade med att vi spottade i hand på att gå ner ett antal kg inom en viss tid. Efter ett par veckor avbröt hon dieten, men det gjorde inte jag...
Till en början kunde jag fortfarande äta fikabröd, men ju längre in i sjukdomen jag kom ju mindre onyttigt kunde jag få i mig utan ångest. Först räckte det med en promenad varje gång jag fikat, men efter ett tag var inte det tillräckligt för att få bort ångesten som börjat växa sig allt större, så jag bestämde mig för att sluta helt för att slippa dras men denna konstiga känsla som jag aldrig upplevt så starkt förut.
Nu åt jag varken godis eller fikabröd, dessutom gick jag fortfarande mina 3 promenader om dagen som jag innan bara gått när jag ätit något onyttigt. Vikten rasade och jag minns att när jag skulle klä på mig min rosa favoritkjol så föll den pladask till golvet. "Jahopp," tänkte jag. "Jag får väl ta på mig något annat då."
Så blev det dags att gå till skolsyster för den årliga kontrollen av längd och vikt som alla elever måste göra. Efteråt satte vi oss ner för att prata. Jag visste att något inte var som det skulle och när hon vände på dataskärmen och visade min viktkurva förstod jag vad som var fel. Den ena linjen, min vikt, låg långt över den andra, den normala vikten. "Du kanske borde tänka lite på vad du äter," sa hon. "Visst," svarade jag och bestämde mig där och då för att börja banta så jag kunde visa henne nästa år hur duktigt jag varit.
Jag började cykla till och från skolan varje dag. Eftersom jag bodde på landet så tog det mig kanske 15 minuter, dessutom var min kondition så urusel att jag fick gå i många av uppförsbackarna. Jag minns hur jag så innerligt önskade att jag plötsligt skulle få anorexi. Alla som hade den sjukdomen blev så smala och fina och inte hade jag en aning om att jag redan där och då hade fått in en demon i mitt huvud.
Ett annat minne jag har är när mamma, jag och mormor åker bil på väg mot storstan för att shoppa. Jag sitter i baksätet, glad och upprymd över livet och allt vad det innebär. Lycklig och stolt utbrister jag;
"Mormor vet du? Jag har gått ner 4 kg!" Mamma visste redan om det och fyllde i; "Hon har börjat med godislöfte."
"Men gud vad duktig du är," svarade mormor och jag kände hur stoltheten växte i takt med att min kropp blev allt mindre.
Förutom av släktingar så fick jag mycket bra respons av mina vänner och deras familjer. Även lärarna tyckte jag blivit riktigt duktig och hälsosam. "Hur mycket har du gått ner nu? Jag önskar jag var lika duktig som du! Vad starkt av dig att ha slutat med godis!" Det var ord jag fick höra varje dag.
En av mina vänner vägde också lite för mycket och även hon ville börja på den resa som jag lite smått styrt in på. Vi satt och skämtade om det först, men det hela slutade med att vi spottade i hand på att gå ner ett antal kg inom en viss tid. Efter ett par veckor avbröt hon dieten, men det gjorde inte jag...
Till en början kunde jag fortfarande äta fikabröd, men ju längre in i sjukdomen jag kom ju mindre onyttigt kunde jag få i mig utan ångest. Först räckte det med en promenad varje gång jag fikat, men efter ett tag var inte det tillräckligt för att få bort ångesten som börjat växa sig allt större, så jag bestämde mig för att sluta helt för att slippa dras men denna konstiga känsla som jag aldrig upplevt så starkt förut.
Nu åt jag varken godis eller fikabröd, dessutom gick jag fortfarande mina 3 promenader om dagen som jag innan bara gått när jag ätit något onyttigt. Vikten rasade och jag minns att när jag skulle klä på mig min rosa favoritkjol så föll den pladask till golvet. "Jahopp," tänkte jag. "Jag får väl ta på mig något annat då."
Gårdagen
Hejsan!
Som ni kan se så har jag gjort en söt liten bakgrund till bloggen nu. Kommer kanske komma upp en header med lite bilder snart, måste bara sätta mig ner och göra den först. Alla foton ni kommer få se i bloggen är tagna av mig om det inte står något annat.
Så, hur såg gårdagen ut då? Helt okej även om det är mycket som ska göras. Det är lite stressigt i skolan nu. För er som undrar så läser jag gymnasiet på distans så det är väldigt mycket självstudier och eget ansvar. Men det faller mig väldigt bra i smaken! Är inne på mitt sista år nu och de allra tyngst kurserna radar upp sig. Skönt att ha de jobbiga mattekurserna klara i alla fall. hehe
Nästa inlägg kommer att handla om anorexin och hur den började när jag var 14 år. Det är en lång historia jag har att berätta så jag kommer nog dela in den i flera avsnitt. Vi hörs snart!
Här är min lilla kompis som jag älskar att fota. Jag har gjort honom själv i papper.
Som ni kan se så har jag gjort en söt liten bakgrund till bloggen nu. Kommer kanske komma upp en header med lite bilder snart, måste bara sätta mig ner och göra den först. Alla foton ni kommer få se i bloggen är tagna av mig om det inte står något annat.
Så, hur såg gårdagen ut då? Helt okej även om det är mycket som ska göras. Det är lite stressigt i skolan nu. För er som undrar så läser jag gymnasiet på distans så det är väldigt mycket självstudier och eget ansvar. Men det faller mig väldigt bra i smaken! Är inne på mitt sista år nu och de allra tyngst kurserna radar upp sig. Skönt att ha de jobbiga mattekurserna klara i alla fall. hehe
Nästa inlägg kommer att handla om anorexin och hur den började när jag var 14 år. Det är en lång historia jag har att berätta så jag kommer nog dela in den i flera avsnitt. Vi hörs snart!
Här är min lilla kompis som jag älskar att fota. Jag har gjort honom själv i papper.
Vad är detta för blogg då?
Hejsan och välkomna till min nya blogg!
Egentligen så har jag redan en som jag är riktigt nöjd med, men i denna kommer jag att vara anonym och berätta mer om den "mörka sidan" av mig själv som inte nämns på min andra hemsida. Få se om jag har ork till att göra en fin liten design till den här också. Kan ju inte använda några av mina bilder som visar vem jag är, men har lite idéer på hur jag ska göra istället.
Så lite kort om vad denna blogg kommer handla om;
♥ Mina ätstörningar
♥ OCD
♥ Agorafobi
♥ Depression
Som sagt; den mörka sidan av mig. höhö
Det jag vill med bloggen överlag är att nå ut till andra som, precis som jag, känner sig ensamna och utanför det "normala", dessutom är detta ett utmärkt sätt för mig att få skriva av mig "på riktigt" och inte bara låtsas att allt är bra hela tiden, vilket jag gör i min andra blogg.
Egentligen så har jag redan en som jag är riktigt nöjd med, men i denna kommer jag att vara anonym och berätta mer om den "mörka sidan" av mig själv som inte nämns på min andra hemsida. Få se om jag har ork till att göra en fin liten design till den här också. Kan ju inte använda några av mina bilder som visar vem jag är, men har lite idéer på hur jag ska göra istället.
Så lite kort om vad denna blogg kommer handla om;
♥ Mina ätstörningar
♥ OCD
♥ Agorafobi
♥ Depression
Som sagt; den mörka sidan av mig. höhö
Det jag vill med bloggen överlag är att nå ut till andra som, precis som jag, känner sig ensamna och utanför det "normala", dessutom är detta ett utmärkt sätt för mig att få skriva av mig "på riktigt" och inte bara låtsas att allt är bra hela tiden, vilket jag gör i min andra blogg.
