thefighter

Usch. Känner mig alldeles ensam här i studentrummet. Är klyven i mitt val av framtid. Det finns inget jobb jag vill ha som jag kan få utan utbildning men samtidigt vill jag inte studera och lida av prestationsångest var och varannan dag. Jag skulle vilja stanna här och bygga upp ett nytt liv med nya vänner men samtidigt önskar jag inget hellre än att få komma hem och återgå till mitt tråkiga men ack så trygga liv i barndomsstaden.

 

Jag tror helt enkelt att jag har tappat livsgnistan. Vissa dagar tänker jag ut ett drömscenario: hus, bil, man, barn, hund, villa i Frankrike. Men trots alla dem bilderna i huvudet känner jag mig varken lycklig, hoppfull eller inspirerad till att fortsätta leva.

 

På måndag börjar jag universitetet. Jag ger det en vecka sedan hoppar jag av om det blir för jobbigt. 

Ont i huvudet. Ständigt trött. Värk i ryggen, ilningar i tänderna, kramp i musklerna, knak i lederna, svid i ögonen och tom i bollen. Aptiten är helt borta. Till middag lyckades jag bara ta några tuggor av min kebabtallrik, senare fick jag tvinga i mig en isglass för att få något i magen. Förstår inte vad det är för fel på mig men troligtvis är det psykologiskt. Känner mig så tom. Musten har gått ur. Att vara ledsen är en sak. Glad en annan. Men ett liv utan känslor är ingenting att ha. Jag varken gråter eller skrattar. Så vad är jag då? Död? För första gången på många år kan jag göra vad jag vill utan att min ätstörning, OCD eller agorafobi hindrar mig och så kommer den här apatin över mig istället som en blixt från klar himmel! Ibland undrar jag om det finns någon där uppe som bestämt att jag aldrig ska få finna lyckan...