Dagens vikt
53,4 kg. Jag och min bästa kompis har nu införskaffat oss varsit gymkort. Tränade lite över en timme igår och imorgon kör vi på igen. Känns bra! Har faktiskt lite träningsvärk i bröstmusklerna idag. Har även gått en tre kilometer lång promenad med min ena hund. Det är så härligt nu när det är varmare och ljusare ute. Jag intalar mig varje höst att vädret inte har någon som helst påverkan på mig men sedan när våren kommer så märker jag hur jag genast blir mycket piggare och gladare, trots stress och motgångar.
Livsgnistan borttappad
Allting känns så hopplöst idag. Är det för att det är måndag måntro? Nej, jag tror jag återigen har tappat den där livsgnistan som krävs för att överhuvudtaget tycka något är roligt. De senaste månaderna har varit så konstiga. Jag kan skratta och le på dagen. Ha kul på riktigt. Men sedan när kvällen kommer ligger jag och gråter i min säng och tycker livet är värdelöst. Jag är någonstans mittemellan. Jag kan fortfarande må bra även fast jag vet hur hopplöst allting egentligen är.
Idag stänger sökningen till högskolan. I sommar kommer beskedet. Blir jag antagen? Om så är fallet, kommer jag ens att klara av att flytta hemifrån, till en ny stad, en ny skola, ett nytt liv? Lilla jag som inte ens kan gå och handla själv? Jag tror den borttappade livsgnistan inte kommer tillbaka just därför. För att jag är ful, värdelös och för att jag vet att jag inte kommer klara mig i höst. Jag kommer få flytta hem igen. Misslyckad med studieskulder och nedbrutet självförtoende. Bortglömd av alla de som går vidare i livet.
Siffror och namn
Även namn på människor hade stor inverkan på mig. Jag fick endast tänka på de som var smala och fina. Sade jag fel kunde jag förvandlas till den personen, förlora mig själv. På tv:n kunde jag knappast titta. Om det senaste jag ser är en tjock person så kommer det smitta av sig på mig, tänkte jag. Namnen ekade i huvudet. Bilderna av vackra människor spelade upp sig för mitt inre. Det fanns en ordning. Än idag ploppar namnen och bilderna upp i huvudet. Men jag är frisk nu. Jag ler och skjuter undan dem. De har ingen inverkan på mig längre, de dyker bara upp av gammal vana. Något hjärnan min gör automatiskt efter alla dessa år.
Kunde inte ljuga
En dag när jag kom hem från en kompis frågade pappa mig om jag redan hade ätit. Jag ville så gärna säga att jag hade det, för att slippa. Men istället sade jag sanningen - att jag inte käkat på hela dagen. Samtidigt förbjöd min anorexi mig att lyda pappa och äta kvällsmat. Ett annars så fint par, min OCD och min Anorexi. Men när det kom till att ljuga om mat kunde de inte jobba ihop. Det blev bråk den kvällen..
En liten grotta
Hos mina tanker är jag ensam. Här finns det ingen som hör mig. Bilder för min inre syn. Orden ekar. Jag koncentrerar mig och allt blir plötsligt tyst och stilla. Ingen har någonsin hört på mina tankar, det är bara jag här inne. Alldeles själv måste jag leva med denna inre röst som berättar för mig om livets stora gåta. Utan språket hade tankarna bara varit bilder. Utan synen hade tankarna bara varit rösten. Om jag hade födds blind och döv hade huvudet varit tomt då? Som i en liten grotta. Vart tog ljuset vägen?
När döden knackar på
Idag berättade en annan kompis för mig att våran gamla klasskamrat från sexårs upp till nian tagit livet av sig. Ensam och trött på allt hoppade han från balkongen..
Vad ska jag säga? Det är inte roligt när döden knackar på.
