Det gick åt helvete
Hur ska det nu gå med alla mina planer? Sista året på gymnasiet. Nästa höst hade jag velat söka in till Göteborgs universitet, flytta hemifrån, bli vuxen, klara mig själv, få nya vänner och ett nytt liv. Men inget av detta kommer jag kunna genomföra som läget är idag. Jag kommer bli den som blev kvar. Den som misslyckades.
Kanske, kanske det vackra stannar hos mig om jag gör så
Jag känner mig som ett barn
Jag känner mig som ett litet barn. En bortskämd snorunge som aldrig följer med på släktträffar, som aldrig ställer upp och skjutsar mina föräldrar, som inte ens besöker min farmor fast hon fått en stroke. Allt är agorafobins fel. Eller det sista beror nog mest på att jag inte vill se farmor i så dåligt skick. Har svårt för sådant där. Kanske för att jag själv är så rädd för döden och för att börja gråta inför andra. Det är så jobbigt att ingen vet om hur det egentligen ligger till. Jag vill inte framstå som bortskämd, elak, omogen eller dum. Men om jag berättar kommer jag troligtvis ses som galen, knäpp, sjuk och besvärlig istället. Inget bra det heller. Så vad ska jag göra? Försöka bota mig själv? Psykologen som jag gick till för ett år sedan var inget vidare. Hon fokuserade bara på anorexin. Det är ju inte den jag vill ha hjälp med! Jag vill bli helt fri någon gång, inte bara fysiskt.
En bild på en vissen blomma i min trädgård. Lika vissen som jag känner mig. 
Jag kunde inte lämna
Jag kunde inte heller lägga bestick på bordet. Det kunde ju faktiskt finnas smulor där. Extra kalorier med andra ord. Tänk vad ens hjärna kan ställa till det för en. Det spelar ingen roll hur klok man är. Hur duktig man är i skolan. Hur bra barndom man haft. En psykisk sjukdom kan drabba vem som helst och då spelar det ingen roll vem du är eller vad du tidigare fått lära dig.
Varför?
Har jag lagt ner läxorna i väskan? Lika bra att tittade både en och två gånger. Sparade jag mitt arbete. Jag trycker på sparaknappen en, två och tre gånger men likt förbannat så måste jag stänga ner och öppna upp dokumentet igen för att se så det finns kvar. Detta är sådant som fortfarande sitter i. Varje gång jag ska lämna in ett arbete så måste jag läsa igenom det precis innan jag skickar iväg det. Om någon annan läser arbetet så måste jag göra en extra koll efteråt för att se så den personen inte ändrat något. En sidan kan ju försvunnit. Text kan ha bytt plats. Ord kan ha blivit felstavade. Som sagt, kontrollbehov. Detta är dock ingenting som "stör" mig i vardagen. Jag är så van att det gå av sig självt.
Anorexia del 3
Efter kanske ett halvår blev jag frisk från min anorexi. Den lilla boken jag hade använt försvann, men i hemlighet ersattes den av andra tvångstankar. Det skönaste var dock att depressionen var som bortblåst. Jag kunde äta vad jag ville och umgås med mina vänner på ett normalt sätt igen. (även om mitt liv såg helt annorlunda ut mot innan sjukdomen). Men så året efter fick jag åter ett slag i magen. Jag var inte lycklig. Det spelade ingen roll hur mycket och vad jag åt. Lyckan kom inte för det. Så jag slutade äta, den här gången nästan helt. Till frukost tog jag en frukt, till middag två frukter och till kvällsmat åt jag det som stod till buds så länge det inte var för onyttigt.
Jag gick ner i vikt väldigt fort. Poff, så var 10 kg borta. Längre hann jag inte gå innan två av mina bästa vänner sade till kuratorn. Jag satt i klassrummet då någon knackade på dörren. Lärarinnan öppnar, säger några ord sedan vänder hon sig om mot mig. Alla andra gör likadant. Det var kuratorn som ville att jag skulle komma.
På vägen ner till hennes rum berättade hon att det var två stycken som ville träffa mig. "Nej", tänkte jag. "Bara det inte är mina föräldrar." Men så sade hon att det var två tjejor. "Kanske två läkare?" Men så var inte fallet.
När hon öppnade dörren satt mina två närmsta vänner där och grät. Tydligen var de rädda för att jag skulle bli arg på dem för att de skvallrat. Det blev jag såklart inte men efter mötet var jag tvungen att besöka skolsköterskan som sedan ringde till BUP ännu en gång. Några månader senare blev jag återigen "frisk".
Tänk dig att ha många tankar på samma gång
Upprepa ortet hund i dina tankar. För varje gång du säger det föreställer du dig en elefant.
När jag kom längre in i min OCD var jag tvungen att tänka på vissa personer i en speciell ordning. Jag hade en för varje finger, vilket senare gjorde mig besatt av att använda mina händer på ett konstigt sätt. Jag kunde t.ex. bara peka med långfingret. Detta höll på i några månader innan det övergick till att jag var tvungen att tänka på personer i "led" inuti mitt huvud. Alltså inte som en kö utan som tankar staplade på varandra. Jag ska försöka förklara. Åter till ordet hund.
Du hör dina tankar säga hund men för varje gång du upprepar ordet så tänker du på en elefant. Du kommer nu märka att du har två tankar i huvudet på samma gång varav elefanten är undermedveten. Du hör alltså ingen röst som säger elefant men du känner att den finns där när du tänker på ordet hund.
Min hjärna var inte lätt att lura. När jag tänkte på rätt person i ledet så dök fel person upp undermedvetet. Till sist hade jag flera lager av undermedvetna tankar som ekade i mitt huvud. Nätet vävde sig allt mer avancerat. För att försöka lindra dessa jobbiga "övertankar" så fick jag för mig att höger kunde hjälpa. Om jag tänkte på rätt person, svalde och gjorde något med höger arm, ben, fot m.m så skulle tanken på den rätta personen gälla. Men min hjärna överrumplade mig även då flera gånger med att inte nöja sig om jag inte utförde handlingarna exakt samtidigt. I annat fall var allt förgäves och jag fick göra om mina tvångstankar.
Jag är förvånad att ingen någonsin sade något. Jag måste framstått som väldigt konstig, inte minst när jag började gråta utan anledning ibland. Jag ville inte vara ett monster. "Han är fri", tänkte jag och tittade på min klasskamrat. "Hon är fri", tänkte jag och tittade på min lärarinna. "De är fria", tänkte jag och titta på mina vänner. "Alla är fria. Men inte jag."
