thefighter

Det kanske låter konstigt men i hela denna process var det faktiskt inte anorexin som var det jobbigaste, det var den OCD som jag sakta men säkert utvecklade. Om jag då, vid 14 års ålder hade vetat att jag i 5 år framöver skulle få dras med tankar som flera gånger i minuten fick mig att göra knäppa saker eller behöva tänka på ett speciellt sätt, så vet jag inte om jag hade orkat leva. För ett år sedan var jag på väg att acceptera att dem aldrig skulle försvinna. Jag är glad att jag sökte hjälp en sista gång. Det fick mig att börja ta tag i det hela och faktiskt kämpa mig till en frisk hjärna.  

Det började med att jag vart rädd för att bli tjock i och med anorexin.
"Tänk", sa min hjärna, "om du äter saker som du tror att du inte stoppat i dig?"
"Ja, du har rätt", svarade jag. "Hur kan jag egentligen veta att jag inte ätit den där chokladen i kylskåpet som plötsligt är borta? Det kanske inte var mamma som åt den, utan jag!"

Detta blev början på den mest plågsamma tvångstanken över alla dem jag hade eller senare skulle få. Först sade den åt mig att jag inte fick titta på något ätbart förutom då jag faktiskt åt. Med andra ord började jag blunda varje gång jag gick förbi köket. Så fort någon kom, tuggandes på något, tittade jag bort eller förbi. Efter ett par månader blev det värre. "Tänk", sade min hjärna, "om du har ätit allt det du ser skräpet av?" "Ja", svarade jag. "Tänk om jag har ätit det godiset som låg i påsen på backen där? Tänk om jag var inne på McDonald´s och tog en hamburgare? Hur kan jag med 100 % säkerhet veta att jag inte gjorde det?" Plötsligt fick jag inte ens titta på något som kunde ha haft något ätbart i sig. Varje gång vi åkte förbi McDonalds tittade jag bort. När jag var ute och gick med hundarna tittade jag upp i himlen eller rakt fram. När jag var på stan tittade jag förtvivlat åt alla håll, snabbt och ofokuserat för att minska risken att få syn på något ätbart eller något skräp. Förr eller senare fick jag ju syn på saker som var förbjudna och då genast började en rad tankar sätta fart i mitt huvud. Plötsligt hade jag inte bara ätit den där mackan i morse, utan även choklad, godis, glass, hamburgare, pasta eller vad jag nu kunde råkat lägga blicken på under dagen.  

För att hantera detta utvecklade jag en ny tvångstanke och det var även här som min lilla bok kom in i bilden. Dock måste jag säga att jag under denna tid även utvecklade stark depression och ångest, så tydligen hjälpte det inte så mycket. Men den nya tvångstanken som lugnade mig lite då jag fick syn på något ätbart eller något skräp gick ut på att jag skulle föreställa mig vad som kunde varit i godisen, kakan, pastan osv. "Om jag nu ätit den där hamburgaren", sade jag till min hjärna, "så borde jag ju vara säker på att den inte innehåller t.ex. sylt." 
"Du har rätt," svarade min hjärna då. "Det kan ju faktiskt ha varit röd sylt i hamburgaren, men eftersom du inte ätit den så kan du inte veta svaret." Nu var jag med andra ord tvungen att tänka mig olika sylter, krämer eller liknande i varje ätbar grej som jag såg. Otroligt jobbigt, men det lugnande min första och jobbigaste tvångstanke.

Den lilla boken var ett som litet extra hjälpmedel för att lugna tvångstankarna. Den var så liten att jag smidigt kunde ha den i fickan och den fick följa med mig överallt. Varje gång jag rörde på mig eller åt något så skrev jag ner det i boken. Mina vänner undrade vad jag höll på med. Jag ljög och sade att jag fått så dåligt minne att jag måste skriva ner vad jag gör under dagarna för att komma ihåg det. Jag har än idag ingen aning om ifall de trodde på mig, men de skulle ändå aldrig kunnat gissa sig till hur läget egentligen var, och det var huvudsaken. Varje kväll läste jag igenom det jag skrivit. Ofta skrev jag ner det i min dagbok också samtidigt som jag gick igenom allt i huvudet.
Promenerat till och från skolan. Ätit en leverpastejmacka, två köttbullar, lite pasta, ketchup...osv.
Jag slutade helt enkelt att lita på mitt eget minne. 

En av de mera "synliga" tvångstankarna var den som kom sen. För att slippa tänka på allt ätbart slutade jag säga dem orden. Smörgås, macka, choklad. Jag fick svårare och svårare att prata. Hela tiden var jag tvungen att komma på synonymer eller förklara mig runt ett ord. Om jag så ändå i vissa sammanhang vart tvingad till att säga något förbjudet var jag tvungen att upprepa ordet tyst för mig själv och samtidigt tänka på alla dessa krämer och sylter. Oerhört jobbigt när man sitter någonstans med människor runt sig. Oftast låtsades jag att jag harklade mig eller så gjorde jag något ljud samtidigt så man inte skulle höra min viskning. Ännu värre blev det när jag tillslut inte ens fick säga saker som kunde kopplas ihop till ät-ord. Pigg, kunde förknippas med piggelin. Glas kunde förknippas med glass. God kunde förknippas med godis. Ni kan ju själva tänka er hur ledsen, förtvivlad och rädd jag var. Min hjärna höll på att utvecklas till ett nät som sakta spann sig allt större och slingrigare inuti mitt huvud. Jag började bygga upp murar som skulle ta mig fem år att rasera. På kvällarna tänkte jag mina tvångstankar ända in i sömnen. I mina drömmar drömde jag att jag frossade i onyttigheter och när jag så vaknade nästa dag hade jag ännu mera tvångstankejobb framför mig. "Hur kan jag veta att det jag drömde verkligen var en dröm? Tänk om det inte var det utan att jag egentligen frossade i godis igår?" 
Huvudet värkte, det blev svårare att koncentrera sig och depressionen blev allt värre. Inte sällan började jag gråta på dagarna och fick ofta ringa hem från skolan. Hemma låg jag mest i sängen. Antingen grät jag eller så stirrade jag in i väggen och tänkte alla mina tvångstankar. 
"Du behöver nog prata med någon.." sade mamma oroligt. Alla trodde det var anorexin som gjorde mig ledsen och inte ens dem på BUP fick veta vad som egentligen bekymrade mig. Jag ville kriga själv. Men när jag sen blev frisk, i alla fall för en tid, så försvann inte min OCD - den hade bara börjat...  
   

Var inne i storstan igår och shoppade. Gick riktigt bra först. Skulle hitta en vinterjacka, så sprang runt i alla affärerna och letade. Efter ett par timmar fann jag den ultimata jackan med en matchande halsduk till i en av affärerna, dessutom hade dem en jättefin stickad tröja där som jag ville ha.
"Det här vill jag ha!" sade jag till mamma.
Men när jag kom ut från provhytten kände jag hur kroppen inte kunde bära mig längre. Händerna skakade och benen blev bara svagare och svagare.
"Eller förresten..." Jag började tveka. Skulle jag klara av att gå fram till kassan och betala? Men jag ville ju så gärna ha jackan... Jag är ingen person som shoppar onödigt mycket grejer (kanske märks) just därför var detta så viktigt för mig. Jag hade hittat det jag sökte efter, tyckte jättemycket om det, mamma var med, det var inte alltför mycket folk i affären och på kortet fanns väl sparade pengar som gav mig tillåtelse att unna mig något för en gångs skull. 
"Jag tror inte jag vill ha det..." kläckte jag ur mig. 
"Men.." Mamma såg förvånad ut. "Du tyckte ju om det så mycket. Klart du ska köpa det!" 
"Nej..." 

Vi gick ut ur affären tomhänta. Jag kände hur nära tårarna jag var och mamma sade åt mig flera gånger; 
"Ska vi inte gå tillbaka och köpa jackan? Jag ser ju att du så gärna vill ha den." 
"Nej, jag vill inte prova något mer nu.." svarade jag.   
Men som tur var lugnade jag ner mig efter en halvtimme. Mamma kom med förslaget att hon kunde hjälpa mig med pengarna om det var det som hade fått mig att tveka och då fick jag en idé. Eftersom jag inte visste om mitt kort skulle fungera i affären så sade jag att jag måste ta ut pengar ur automaten, och då kunde mamma betala med mina pengar och sina så slipper jag stå framme i kassan själv. Jag sa att jag tog det som en förtidig julklapp.

Efter några timmar var det dags att köpa skor. Jag hittar ett par jättefina svarta stövlar men när vi går fram till kassan frågar mamma;
"Ska jag betala nu och så ger du mig pengar, eller ska vi testa och se om ditt kort fungerar i affären? så vet du det till sen."
"Nja...jao. jag kan ju testa.."
Jag hinner liksom inte bli rädd utan jag tar fram mitt kort, betalar utan problem trots att kortläsaren läser av fel en gång, och går därifrån utan minsta skakning i kroppen! Det kändes så himla bra och från att ha trott att min värld skulle rasa samman så fick jag livsgnistan åter! Detta ska jag kämpa för!

En dag när mamma och jag var ute och gick med hunden och jag utbrast;
"Visst är jag duktig som går promenader varje dag nu?" så svarade hon; "Ja, men nu får du inte gå ner mera i vikt."
Jag kommenterade aldrig det hon sade. Inombords var jag arg och ledsen. Besviken av att inte ha fått samma positiva respons som innan.

Vänner och bekanta började också ändra attityd. Plötsligt var jag inte så duktig längre. "Du kanske inte borde gå ner mera nu!"

Telefonen ringde mer än en gång. Vänners föräldrar ville höra hur det var med mig och se så att allt stod rätt till. Även lärare ringde hem och frågade, och tydligen var det någon som spionerade på mig och rapporterade för hemma visste dem alltid om jag hade ätit eller inte i skolan. Mamma ville att jag skulle gå till skolsköterskan och ta längd och vikt. Jag vägrade och så när den dagen kom då mamma hade beställt tid gick jag och en kompis ner på stan istället. Men inte slapp jag undan för det. När vi satt i korridoren några timmar senare kom en lärarinna och drog med mig ner till sköterskan där jag fick veta svart på vitt att min förut så alldeles för höga kurva nu var alldeles för låg. Hon ringde hem... och till BUP. Då började jag gråta. Dels för att jag inte tyckte att jag hade något problem och dels för att hon hotade mig med tvångsmatning och berättade diverse skrämmande historier. När jag kom tillbaka till klassrummet stirrade alla på mig. Jag var tårögd, röd och svullen. När det så blev rast vände sig eleverna om och gick mot mig istället för ut och då dem frågade vad som hänt började jag gråta igen. Både mina vänner och engelskaläraren försökte trösta samtidigt som jag berättade allt. På vägen till toan mötte vi en rad andra elever som stirrade frågande då mina vänner gjorde allt för att trösta mig. Snart visste hela skolan om min ätstörning..   

Då jag först förstod att jag faktiskt hade problem var en dag då jag satt på mig rum och kände mig lite småhungrig. Jag gick ner till skafferiet för att ta mig en macka när plötsligt en röst i mitt huvud sade åt mig att jag inte fick äta den. Jag stod där, chockad och förvånad och stirrade på smörgåsen jag hade i handen. Plötsligt började tårarna rinna utefter mina kinder. "Varför kan jag inte äta den? Vad är det för fel på mig? Vad gör jag nu?" Det hela slutade med att jag slängde in mackan i skafferiet igen och gick upp på mitt rum.  

När nu mamma och pappa också fått svar på att jag hade en ätstörning så började de såklart ha mera uppsikt på vad jag åt. Jag fick veta senare av mamma att min psykolog på BUP hade skällt ut henne och pappa jättemycket och hotat med att dem kan ta mig ifrån dem om jag inte blir bättre. Hittills hade vågen visat neråt varje gång och min vikt låg nu runt 42 kg.

Jag minns när jag vart tvingad att äta potatismos med hamburgare. Först tänkte jag slänga tallriken i golvet. Men efter en massa bråk och skrik satte jag mig inne i vardagsrummet på pianostolen och tvingade i mig maten med händerna. Jag knådade det jävla potatismoset mellan fingrarna och åt medan tårarna sprutade. Jag tror mamma och pappa blev lite chockade över att se hur svårt det faktiskt var för mig att äta..