thefighter

Jag minns när hela familjen slog sig ner framför tv:n för att tillsammans titta på Två ägg i högklackat. Ni vet, en av de där roliga revyerna som man kan åka och se live på somrarna om man vill. Det stod ett spritskåp på scenen under den föreställningen och där i fanns en flaska bananlikör. Nu såhär i efterhand blir jag nästan arg på mig själv. Arg för att jag lät min OCD styra mitt liv så mycket under hela min tonårstid. Arg för att jag inte kunde koncenterar mig på annat än den där likörflaskan. Arg för att jag slösade så mycket tid på helt onödiga ting.

Såklart fick jag inte dricka bananlikör. Det såg så godisaktigt ut. Farligt, farligt. Men tänk om jag hade druckit? Tänk om jag fått i mig alla de kalorier som med stor sannolikhet ryms i en sådan stor och gul flaska? Genast började tvångstankarna mala i huvudet. "Nej, jag kan inte ha druckit bananlikör, jag vet ju inte ens hur det smakar. Det kan lika gärna finnas sylt i."

Vi den här tiden hade även min OCD gått så långt att jag alltid var tvungen att både tänka och visualisera sylten på samma gång. Jag satt hela revyn igenom, med halvslutna ögon, och försökte att undgå att titta på bananlikören. Så fort jag råkade få syn på den av misstag var jag tvungen att tänka och se framför mig hur det kunde finnas sylt i. Eftersom jag inte hade druckit av den så kunde jag ju inte veta säkert, eller hur? Och det var det som gladde mig. Jag kunde inte veta om den smakade lakrits, jordgubb eller hallon. Jag kunde inte veta om den var salt, sur eller söt. För jag hade ju inte druckit! Men hela tiden var jag tvungen att övertala min hjärna om att så var fallet. 

Det värsta av allt under min tid med tvångssyndrom var att alla dessa "scenarion" sparades. En kväll ett år senare kunde jag få för mig att jag druckit bananlikör och så var hela karusellen igång igen. Suck. Jag förundras idag över att jag ens orkade leva med allt det här i 5 år. Jag måste ha varit väldigt envis eller också dum i huvudet.  

Var inne och shoppade i storstaden med mamma idag. Jag är så stolt över mig själv som lyckades handla och betala hela två gånger utan problem! Självklart var jag skakis, men jag kämpade mig igenom eländet och efter en stund försvann den jobbiga känslan. Jag fikade även mitt bland en massa folk utan att skaka det minsta. Är så nöjd över mitt presterande idag och även om jag vet att det är en lång bit kvar till att bli fullt frisk så har jag ändå börjat vandra på den rätta stigen nu och det gör mig så lycklig!

Mamma och V hade nyss en livlig diskussion här hemma om psykiska samt fysiska problem. Jag stannade upp i mitt läsande och spetsade öronen. Vad jag hörde fick mig att stelna till av förvåning. Mamma har tydligen samma problem som jag! Jag är helt chockad men även lättad på något vis! I ovana situationer så börjar hon också skaka om händerna och kan inte röra sig normalt och när hon åker iväg till ett nytt ställe så känner hon sig obekväm och lite osäker. Att hon tog upp det är för att V insisterar på att han inte mår dåligt psykisk utan att han har en muskelsjukdom i ryggen men mamma vill få det till att det sitter i hjärnan eftersom han aldrig har ont hemma utan bara i sociala sammanhang. Hon förklarade vad endast tankar kan göra med kroppen. 

Åh, jag skulle bara vilja spring fram till henne och berätta alltihop nu. Jag trodde aldrig jag skulle finna någon med samma problem som jag och här har jag min egen mamma som lever med likadana symptom men som klarar av dem utan problem. (Hon har alltså inte agorafobi utan bara skakningar.) Jag funderar på att en dag berätta allt för henne. Men inte nu. Inte än. Sen. Kanske när jag är frisk, om jag nu blir det någon gång. Då ska jag ge henne adressen till den här bloggen och eventuellt låta henne få läsa alla mina dagböcker. Men inte nu. Tiden är inte inne ännu. Jag är inte redo.  

Jag vill inte vara den som har på sig mjukiskläder när alla andra har jeans. Jag vill inte vara den som ligger ner när alla andra står upp. Jag vill inte vara den enda som är sjuk när alla andra är friska.

Varför har jag denna enorma längtan efter att få vara precis som alla andra samtidigt som jag så gärna vill sticka ut, vara unik och annorlunda? När jag träffar människor så skäms jag. Jag tänker på alla dumma tankar som jag har i mitt huvud och på alla dumheter som jag gjort. De ser på mig, vänner och bekanta. De minns den tiden då jag var så konstig, mådde så dåligt och skadade mig själv. Jag skäms för vad jag var men också för vad jag är nu. Att vara psykiskt sjuk är pinsamt, speciellt inför ens nära och kära.

Jag minns att pappa slutade prata med mig när jag mådde som sämst. Han kunde inte. Vad skulle han säga till sin dotter som vägrade att äta? Mamma grät ofta och sa att hon inte orkar mer. Jag tänker tillbaka på alla de scener, de sketcher då jag skämde ut och gjorde bort mig. Då jag uppförde mig som en barnunge och skadade de runt omkring. Jag vill kämpa och bli bäst i världen. Hjälpa andra och sprida lycka omkring mig. Men jag kan inte. Jag känner mig så värdelös. Så dum och hopplös. Snälla hjälp mig!

Jag ber, låt mig bli unik men snälla, snälla, inte annorlunda..    

Sitter just nu på mitt rum och tittar ut genom fönstret. För lite mindre än två år sedan hade jag en vacker utsikt, nu har åkrarna blivit förstörda av en stor motorväg och dess avfarter. Lite synd. Men jag kommer förhoppningsvis inte bo här i resten av mitt liv. Om jag bara tar mig samman så kommer jag att kunna flytta redan i höst. Men jag är inte lycklig. Jag blir så stressad. Åren skenar iväg och jag mår bara sämre och sämre. Alla dessa psykiska sjukdomar tar kol på mig. Jag som är en sådan klok och duktig flicka. Men jag är inte lycklig. 

När jag läser böcker eller tittar på filmer där huvudpersonen blir illa behandlad så brukar jag tänka på hur jag själv skulle ha gjort och betett mig i samma situation. Det brukar sluta med att jag antingen skulle tagit livet av mig eller blivit galen. Jag är inte stark och jag är definitivt inte lycklig. 

Jag lägger inte ut så många bilder här i bloggen. Mest beror det på att de jag blir nöjd med hamnar på mina andra blogg, eller så är det foton på mig själv, mina hundar eller nära och kära och dem bilderna vill jag inte visa här. Kanske senare om jag känner mig redo. Men än så länge vill jag vara anonym. Jag gillar att ta ljusa fotografier. Det är ett sätt för mig att föra in lite solsken trots mörkret. Men jag är inte lycklig.      

Nu tror jag att jag har kommit på en av anledningarna till att jag gillar anorexin så mycket, att jag får återfall hela tiden. Man behöver inte prata. Det syns. Folk ser att något inte är som det ska. Jag kan vara tyst, skratta, springa, leka, gråta, skämta. Andra kanske inte kan förstå varför men de ser att något inte står rätt till. Jag behöver inte berätta. Att gå omkring och låtsas hela tiden är inget kul. Det tär på en. Även om jag skäms ögonen ur mig bara jag tänker tanken på att gå ner igen så är det en trygghet och ett sätt för mig att säga att jag faktiskt inte mår bra. För det gör jag inte. Jag är fortfarande den där förvirrade fjortonåringen som inte vet vad hon ska göra med sitt liv, sig själv och alla tankar.

Jag läste ut en bok idag. En sann bok om en tonåring som knarkade sig till döds. Den var sorglig och nu är jag ledsen, berörd och tom. Det finns de som dör med flit, de som dör av misstag, de som lever och så vi mittemellan.