Såhär blev jag fri
En enda liten underbar tanke, som egentligen var ganska självklar, fick mig att sakta, sakta blir av med min OCD efter fem långa och plågsamma år. Varje gång dumheterna dök upp i mitt huvud tänkte jag: ”Det här är bara tvångstankar, inget att bry sig om.” Nu kanske ni undrar ”Kom du inte på det förens nu?” Jo, den meningen hade jag försökt älta om och om igen utan resultat, men när jag till slut kom på idén att göra den till en tvångstanke så lyckades jag bli fri. Varje gång de dumma tankarna dök upp så var jag tvungen att tänka på denna tanke istället. Till slut gick det av sig självt och mot slutet av den här fasen i mitt liv hade jag nästan bara denna enda, bra och positiva meningen i huvudet innan murarna rasade och mina tankar släpptes lösa. Äntligen var jag som alla de kompisar jag avundsjukt beundrat för deras frihet. Alla de människor som kan tänka på vad dem vill, när dem vill, hur dem vill. Som inte har en mur inom sig. Jag blev mitt riktiga jag igen. Varje dag möts jag av glädje i att sitta en hel minut utan en enda tanke i huvudet, av att somna till tystnaden och läsa i ro. Det är alldeles, alldeles underbart.
Fortfarande dyker dumma tankar upp ibland som en reflex likt när man bränner sig. Det är trots allt inte så konstigt att fem års systematiskt tänkande ploppar upp i huvudet då och då, men nu ler jag bara år hjärnans förmåga till minnen och föser sedan undan tanken utan vidare notering. Jag må ännu har anoretiska drag, jag må fortfarande ha en släng av agorafobi men trots detta så ler jag mycket mera nu när jag har fått tillbaka en stor del av den frihet som många människor i livet så länge strävar efter. De dumma tankarna finns där men jag behöver inte längre göra långa ritualer för att stå ut med dem. Min hjärna har varit ett monster som jag själv har skapat men efter långt om länge så börjar vi så smått, så smått att bli vänner igen. Trots allt så söker vi båda efter total frihet men på olika vis.
Ett handikapp utan dess like
Nu har jag berättat ganska mycket om vad min OCD gick ut på och vad som rörde sig i mitt huvud. Jag har alltså under olika perioder inte kunnat prata ordentligt, inte kunnat läsa alla ord korrekt eller säga min hunds namn, inte kunnat se på tv, inte kunnat gå utanför huset, inte kunnat säga siffror och inte kunnat titta på mat eller skräp. Istället var jag tvungen att tänka på sylt, på vackra personer, på namn, på låga nummer. Jag var tvungen att svälja, stampa med foten, röra något med höger hand eller forma ljud samtidigt som jag tänkte en av de bra tankarna. Är det då så konstigt att jag under vissa dagar i mitt liv inte ville leva längre? Att jag grät varje dag och fick åka hem från skolan lite då och då för att jag inte klarade av att leva som en normal människa? Nej, jag är tvärtom förvånad över att jag fortfarande lever. 
Allt kan gå förlorat
Min OCD bidrog till att jag blev rädd för att förlora allt omkring mig. Den sade åt mig att inte lita på någonting. Ingenting är som det verkar. Saker som jag lärt mig, som jag tycker om och som jag är stolt över kan försvinna på ett ögonblick. Jag älskade (och älskar fortfarande) att teckna, därför sade min OCD åt mig att jag var tvungen att göra det varje dag oavsett om jag ville eller inte, om jag hade inspiration eller var helt tom i huvudet. Glömde jag att teckna kunde min förmåga försvinna.
Jag fick inte heller kolla på "dålig konst", då blev jag rädd att det skulle smitta av sig och att mina verk skulle se likadana ut. Om jag ändå råkade få syn på en dåligt tecknad bild var jag tvungen att gå in på Devianart, slå upp duktiga konstnärer och sedan stirra på deras verk innan jag kunde stänga av datorn och andas ut för stunden.
Jag var också rädd att jag skulle förvandlas till någon annan. Såg jag en tjock person på tv fick jag för mig att jag skulle komma att se ut precis som honom eller henne om jag inte tänkte mina tvångstankar. Jag fick ofta titta bort och vissa program kunde jag inte se överhuvudtaget för att det blev för påfrestande. Jag var även skräckslagen över att jag skulle förlora mina och ta upp andras egenskaper istället. När jag såg en film om en flicka som inte kunde läsa fick jag för mig att jag också skulle mista den förmågan. Det konstiga var att det kunde aldrig vara tvärtom. Att titta på vackra människor gjorde inte mig vackrare och att se på begåvade personer gjorde inte mig mer begåvad. OCD:n ville trycke ner och förstöra.
Men vem skyller jag på egentligen? Jag föddes inte med OCD, det var något jag utvecklade under min tonårstid. Det var jag själv som tryckte ner och stampade på min egen personlighet, på mitt utseende och mina handlingar. Det var jag som såg till att min hjärna fick makten, kontrollen och viljan att såra.
Det är på riktigt
Det är skillnad på att banta och på att ha en ätstörning. Att äta lite och röra på sig mycket för att man vill vara smal som en modell är en sak men att höra dumma röster i huvudet och få ångest efter att ha ätit ett äpple är något helt annat. När jag äntligen hade blivit av med mina tvångstankar angående förbudet att kunna tänka på mat och godis så gick jag och funderade på alla de goda ting som jag en gång i framtiden kanske skulle kunna äta igen. Jag drömde om den ljuvliga chokladen Risen, Marabou och allt annat som får tungan att vattnas. Jag ville så gärna kunna äta det. Men vet ni vad? Jag kunde inte. Jag fick inte. Om jag trots alla förbud tog en endaste lite tugga rasade min värld samman. Jag blev tusen gånger tjockare nästa dag i spegeln och jag straffades hårt med panikångest och skuldkänslor. Vad tjänar det till att äta om man inte kan njuta och må bra av det? En ätstörning har man inte för att det är roligt. De som påstår att det är påhitt och löjligt kan likaväl säga att både autism och schizofreni är rena rama dumheterna. Allt sitter i hjärnan. Den styr. Tankar, känsor, rörelser, lukt, smak m.m. En störning i hjärnan kan därför orsaka oerhörda illusioner och röster som för personen i fråga verkar verkliga. När man dessutom svälter sig så tar hjärnan ännu mera stryk eftersom den till stor del består av fett som sakta försvinner. Även den klokaste måste se sig besegrad någon gång. Ni ser ju bara på det jag skrivit tidigare om min OCD, hur knäpp man kan bli. Jag vågade inte ens lämna ett glas vatten på diskbänken för att jag var livrädd att någon skulle ha hällt socker eller fett i det. Bestick kunde jag inte heller lägga ner på bordet eller någon annanstans av rädsla för att de skulle få med sig en smula av något onyttigt.
Varför man får en ätstörning kan ha sina olika anledningar. En närståendes dödsfall, mobbning, en bantning som går fel, misshandel, andra psykiska störningar m.m. Grejen är den att det inte är något man väljer utan det är ett sätt för vissa personer att hantera sina känslor på. En del skär sig, vissa tar droger och andra svälter sig. Det är med andra ord känslor fångade i handlingar. Känslor så starka att det leder till ett beroende, en ond cirkel som utan hjälp kan vara svår att stoppa. Jag tror ingen vill möta det okända i döden frivilligt. Det är något man gör om ljuset på jorden har slocknat och mörkret ses som en välsignelse.
