Le för fan
Känner mig dum, ful och äcklig. Meningslös och oönskad. Jag söker kontakt, närhet och kärlek. Allt jag får tillbaka är tomma ord och kyla. Jag är som en svamp som tar åt mig allt runt omkring, både positivt och negativt. En gammal svamp som för länge sedan hade behövt tvättas och kramas ur för att bli helt ren igen. Men den tiden är förbi. Jag blir ärrad varje år, varje dag, varje minut. Jag lever i en värld som jag önskar vore bättre men som inte kan erbjuda mig något annat än det jag redan har. För det finns inget mer. Detta är allt. När jag dör är det över. Lika bra att njuta av helvetet innan det tar slut. Njuta av att plågas, njuta av skiten. Var glad för det förjävliga livet du har och le åt motgångarna, för snart har du ingenting att sysselsätta dig med längre. Döden är en evig tomhet och livet en långsam plåga. Le för fan.
Ljus och mörker
Jag har alltid haft en förmåga till att skapa ljus och mörker. Det räcker med att jag tänker på ett visst sätt. Jag kan se en sak, en person eller en stad med ljus och värme, med kvittrande fåglar och leende. Ta mig dit, jag vill ha det, jag vill vara den människan. Men ibland faller mörkret, vare sig jag vill det eller inte. Det som nyss var så fint och längtansfullt blir nu bara aska i mina tankar. Bort med dem. Fåglarnas sång försvinner i dimman, tätorten är rutten och människan är deperimenad. Allt på jorden ser jag ur två olika perspektiv. Ibland kan jag välja vilket, ibland inte. Se allting som det är. Men vad är verkligheten? En blind kan inte se, ändå finns det så mycket att titta på. En döv kan inte höra, ända finns det så mycket att lyssna till. Världen är subjektiv.
Det du ser är inte sanningen
Jag är tjock. Jag är ful. Hur vet jag att det jag ser i spegeln är sant? Någon säger till mig att jag är smal. Talar du sanning eller är det bara tomma ord? Om jag inte tänker mina tvångstankar så kommer jag vakna upp nästa dag fulare än en häxa och tjockare än en gris. Alla kommer ljuga och säga att jag är fin, att mina tankar är dumma och att den rätta jag är den jag ser i spegeln. Men tänk om det inte är så? Tänk om jag är jätteful? Skulle du hellre vilja vara vidrig och äcklig fast alla ser dig som fin eller tvärtom?
Jag hatade filmen Min stora kärlek. Den handlade exakt om det som jag var rädd för under min tid med OCD. Även om alla skulle se mig som en prinsessa så var jag livrädd för att jag egentligen var jättehemsk, grotesk och tjock. Men vem finns det då som ser det? Som bryr sig? Ingen. Men jag kunde inte släppa den läskiga tanken på att jag kanske, kanske, kanske var osynligt ful.
Tom och ensam
Känner mig tom och ensam idag. Tänker på någon som befinner sig på andra sidan jordklotet. Vi har aldrig träffats, aldrig pratat men ändå sitter jag här och funderar kring denna människa som gjort ett sådant intryck på mig. Kanske jag trots allt borde skatta mig lycklig. Jag har en familj, ett hem. Jag har möjligheter att bli vad jag vill och att leva det liv som jag själv väljer. Alla har inte det. Varför mår jag så dåligt i andras ställe? Är jag född att känna så mycket att jag till slut bara blir alldelse tom och trött? Idag är en sådan dag. Jag skulle må som bäst om hela världen var lycklig. Varför är det inte så? Varför bär jag andras känslor inom mig? Låt mig vara. Låt mig leva mitt liv. Låt mig bli fri.
Höger sida gäller
Till en början var min OCD rätt så "lätthanterlig". Tänkte jag rätt tanke så försvann ångesten med en gång och faran var ur vägen. Men med tiden blev det allt svårare att hålla de dumma tankarna borta. Så fort jag hade lyckats ta mig ur dem kom en ny upploppandes. Jag fick ständigt börja om. Så för att markera att den bra tanken jag precis hade tänkt verkligen gällde så började jag svälja. Det blev punkten efter meningen. Men självklart hjälpte detta sväljande mig bara för en tid. Eftersom jag är högerhänt och högerfotad fick jag börja stampa, släpa eller nudda något med högerfoten samtidigt som jag svalde och tänkte en bra tanke för att det skulle gillas. Liknande gjorde jag med högerhanden. En jobbig process som slet ut många skor men ännu mer mitt psyke. Det ständiga framtvingandet av sväljningar utan saliv gav mig huvudvärk och min gång blev hackig och konstlad. Jag kände mig dum och löjlig som höll på med detta fast jag visste att det var slöseri med tid. Men jag kunde inte sluta. Jag försökte om och om igen. Ignorera, ignorera. Det slutade alltid med att jag bröt ihop och gråtande tvingade mig själv att tänka dubbelt så många tankar som jag annars hade behövt.
Brand
Det brann här i staden igår. Jag och en kompis åkte in med bilen till centrum för att finna en massa lägenheter i ljusan låga. Hemsk. Idag stod det i tidningen att en liten flicka omkom. Jag mår alltid så dåligt av döden, speciellt när den tar barnen med sig hem. Jag tänker: "Vad gör den lilla flickan nu? Har hon det bra? Finns hennes minnen kvar eller är det bara tomhet på andra sidan? Kan hon känna smärta och förtvivlan över att hon dog eller är himlen en plats värd att längta till?"
